Channah

Inatt behöver jag inte klaga på tristess. Visserligen har det varit ganska lugnt med folk, men det innebär ju att man hinner med allt och lite till, och även en hel del småprat med väktarn, och det är ju alltid trevligt =)

Jag har kommit fram till att jag behöver bli bättre på att ta komplimanger. Det händer ju inte så ofta att man får en, men när man väl får det är man så oförberedd att man inte vet vad man ska ta sig till. Min reaktion brukar bestå i att jag rodnar så jag ser ut som Herr Tomat i ansiktet, får tunghäfta, och om jag har tur kan jag möjligen få fram ett "tack". Säger då personen nånting mer resulterar det i att jag börjar fnissa som en liten skolflicka och rodnar ännu mer. sexigt. Eller inte.

Det finns iof. en annan reaktion också. Den som kommer när man tror att utdelaren av kommentaren är ironisk...

På morgonen idag blev en man gripen av polisen utanför fönstret på jobbet. Vad han hade gjort har jag ingen aning om. Han kom åkande nerifrån vår parkering när en polis hoppade ut framför honom och visade stopp-tecken. De stod och pratade en bra stund utanför fönstret, och sedan gick de bort till polisbilen. En av mina kunder gick ut och kikade vad som hände och kom sen in och sa att polisen hade visiterat mannen och tagit honom med sig.

 Men Lastbilen då? Jo, den stod kvar. Mitt i vägen. Dörren var låst och nycklarna hade chauffören med sig. Man blir så glad när polisen inte kunde sagt att de tog med en chaffis och lämnade bilen där... Att de inte kunde ha lämnat in hans nycklar så vi fått flytta på bilen... Eller själva kört undan den. Eller låtit chauffören köra ner den. Han lär ju inte direkt smita ifrån polisen i en lastbil...

Ringde till polisen och frågade hur länge de skulle ha kvar mannen, eftersom hans bil stod i vägen. Fick till svar att det var omöjligt att säga, men att hon skulle hälsa patrullen att bilen var ivägen så de kunde göra nått åt det så fort det gick. Ja, det låter ju bra... (Om det inte vore för att "så fort det går" i polistermer mycket väl kan innebära 8 timmar, ett dygn eller två...)

5 minuter innan jag skulle gå hem fick jag plötsligt fruktansvärt ont i knät. Ingen aning om vad som hände, men den smärtan som uppkom varje gång jag böjde knät var obeskrivlig. Fick ha knät rakt och gå som en... ja... vad jag nu kan ha sett ut som... för att överhuvudtaget kunna gå. Inte roligt... Var ingen kul upplevelse att köra hem sen heller. Att trampa på kopplingen var en riktig pina! Tur att det finns hiss i min trappuppgång iallafall!!! 

Nu dags för sängen och hoppas att knät skärpt till sig tills jag vaknar!