Sjuk
Nej, jag har inte fått någon allvarlig åkomma eller ligger dödssjuk på USÖ, utan tänker skriva om något så trivialt som en vanlig förkylning. Man måste ju få tycka lite synd om sig själv ibland också...
Jag som aldrig brukar vara sjuk överhuvudtaget åkte dit ordentligt den här gången. Åtminstone kändes det så...
Jobbade i söndags natt och mådde toppen, inte minsta symptom överhuvudtaget, och inte en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk. Flera på jobbet har varit förkylda och mer eller mindre dåliga en tid, men jag har ju klarat mig. Tills nu.
Vaknade första gången på måndag förmiddag och mådde fortfarande bra. Sedan sov jag en stund till på kvällen innan jobbet, och när jag vaknade den gången undrade jag om jag blivit påkörd av tåget under sovstunden.
Det där med att vakna upp med en plötslig dunderförkylning är ingen höjdare.
Jobbade ändå måndag och tisdag natt, med viss hjälp av ipren, nässpray och X antal servetter. Kände mig lite som han på den där reklamen, som sitter instängd i ett glasrum och slänger sina näsdukar, och efter en stund har han använda näsdukar i hela rummet, ända upp till midjan...
På onsdagen däremot fick jag inse mina begränsningar. 39 graders feber på förmiddagen gjorde att jag fick ringa och sjukanmäla mig. Och nog är man sjuk när det känns som att bestiga ett högt berg bara att gå ner till ICA och köpa kattmat. För tyvärr struntar Phoenix i att jag har feber. Han vill ha mat ändå. Bortskämda katt... ;)
Idag känns livet lite ljusare. Hade lite feber när jag vaknade, men tror den har gått över nu. Är hes, och har lite ont i halsen, men näsan har varit ganska snäll.
Får väl ändå vara tacksam att det var nu jag blev sjuk, och inte när vi ska till Milano...
Jag som aldrig brukar vara sjuk överhuvudtaget åkte dit ordentligt den här gången. Åtminstone kändes det så...
Jobbade i söndags natt och mådde toppen, inte minsta symptom överhuvudtaget, och inte en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk. Flera på jobbet har varit förkylda och mer eller mindre dåliga en tid, men jag har ju klarat mig. Tills nu.
Vaknade första gången på måndag förmiddag och mådde fortfarande bra. Sedan sov jag en stund till på kvällen innan jobbet, och när jag vaknade den gången undrade jag om jag blivit påkörd av tåget under sovstunden.
Det där med att vakna upp med en plötslig dunderförkylning är ingen höjdare.
Jobbade ändå måndag och tisdag natt, med viss hjälp av ipren, nässpray och X antal servetter. Kände mig lite som han på den där reklamen, som sitter instängd i ett glasrum och slänger sina näsdukar, och efter en stund har han använda näsdukar i hela rummet, ända upp till midjan...
På onsdagen däremot fick jag inse mina begränsningar. 39 graders feber på förmiddagen gjorde att jag fick ringa och sjukanmäla mig. Och nog är man sjuk när det känns som att bestiga ett högt berg bara att gå ner till ICA och köpa kattmat. För tyvärr struntar Phoenix i att jag har feber. Han vill ha mat ändå. Bortskämda katt... ;)
Idag känns livet lite ljusare. Hade lite feber när jag vaknade, men tror den har gått över nu. Är hes, och har lite ont i halsen, men näsan har varit ganska snäll.
Får väl ändå vara tacksam att det var nu jag blev sjuk, och inte när vi ska till Milano...
Korkade tanter och smarta barn
Man upphör aldrig att förvånas över folks dumhet.
Idag kom en dam in på jobbet och ville parkera. Hon undrade hur hon skulle komma in innanför grindarna. Jag visade henne bilden över stolpen med knappsatsen och förklarade att hon skulle trycka på pilen.
Ser hur hon åker neråt mot grinden, men det ringer aldrig. Jag tittar i kameran för att se vart hon tog vägen. Hon står med bilen precis bredvid stolpen, men henne ser jag inte till. Efter en stund kommer hon gående in i bild från grindens håll, och sätter sig i bilen.
Hoppas att hon inte tryckte på nödstoppet, tänkte jag, men så dum kan hon väl inte vara!
Jag hade fel.
Hon kom in i butiken och sa att hon inte såg någon pil där nere. Hon hade minsann tittat på hela grinden! Jag visade henne bilden igen och sa att precis till vänster om hennes bildörr fanns en stolpe. En stor betongklump och i den en stolpe, där knappsatsen finns. Hon åkte ner igen och denna gång hittade hon stolpen. Hon ringde på och jag öppnade. Men grinden gick inte upp.
Jag ropade i microfonen och frågade om hon hade tryckt på nödstoppet.
- Ja, förut gjorde jag det, men inte nu! Fick jag till svar.
Satte på mig jackan och muttrade lite medan jag sprang ner på parkeringen för att dra ut nödstoppet. Hur dum kan man vara? Hur kan en vuxen människa rimligen tro att en STOR RÖD knapp som det tydligt står "NÖDSTOPP" på, kan vara en öppningsknapp eller ringklocka för att öppna grinden? Och varför trycker man på en rund knapp efter att precis fått en instruktion att trycka på en knapp som ser ut som en pil? Undrar just om hon trycker på de röda larmknapparna på offentliga toaletter när hon inte ser lysknappen också?
Så. Slutgnällt för idag. Finns ju faktiskt roligare saker att skriva om!
Som att jag idag fikade med Sundell och hennes lilla Emil. Första gången jag träffade honom idag. En glad liten rackare!
Eller som att jag igår var barnvakt åt Eve. Vägen hem från dagis tog märkligt nog mycket längre tid än den gjorde för mig att gå dit... Det fanns nämnligen en massa roliga lekar att leka i snön!
Väl hemma hann vi både pussla, spela spel och titta på Nalle Puh. Dessutom lagade Eve mat till oss i sin lilla kastrull, som hela tiden behövdes fyllas på med mer vatten från den osynliga kranen på soffans armstöd. Maten var hela tiden "inte färdig än".
Det är kul att se hur snabbt hon tar åt sig av saker. När vi började gå hem kom flera barn cyklandes hem från skolan i racerfart. Jag höll Eve åt sidan och sa "Nu måste vi akta oss så de kommer förbi". Det var något hon lyssnade mer till än jag räknat med. När vi gått halva vägen stod hon och kramade snö i en driva en bit upp i en snövall. På vägen kom en äldre man cyklande. Jag funderade på om jag skulle säga nått, men hon stod ju så långt ifrån vägen att jag inte tyckte jag behövde det. Men när mannen kom närmre ropade hon till mig: "Akta! Måste Akta!" Tur att hon håller ordning på mig!
Samma sak var det när vi skulle gå över stora vägen. Jag stannade och tittade åt båda hållen. "Ingen bil där, ingen bil där, då går vi!" Sa jag och tog henne i handen. När vi kommit över vägen och var hemma på hennes gata gick hon ända till infarten till huset och tittade åt sidorna och sa upprepade gånger "ingen bil, ingen bil".
Mosters duktiga tjej!
Hon kommer minsann aldrig trycka på några Nödstoppsknappar...!
Idag kom en dam in på jobbet och ville parkera. Hon undrade hur hon skulle komma in innanför grindarna. Jag visade henne bilden över stolpen med knappsatsen och förklarade att hon skulle trycka på pilen.
Ser hur hon åker neråt mot grinden, men det ringer aldrig. Jag tittar i kameran för att se vart hon tog vägen. Hon står med bilen precis bredvid stolpen, men henne ser jag inte till. Efter en stund kommer hon gående in i bild från grindens håll, och sätter sig i bilen.
Hoppas att hon inte tryckte på nödstoppet, tänkte jag, men så dum kan hon väl inte vara!
Jag hade fel.
Hon kom in i butiken och sa att hon inte såg någon pil där nere. Hon hade minsann tittat på hela grinden! Jag visade henne bilden igen och sa att precis till vänster om hennes bildörr fanns en stolpe. En stor betongklump och i den en stolpe, där knappsatsen finns. Hon åkte ner igen och denna gång hittade hon stolpen. Hon ringde på och jag öppnade. Men grinden gick inte upp.
Jag ropade i microfonen och frågade om hon hade tryckt på nödstoppet.
- Ja, förut gjorde jag det, men inte nu! Fick jag till svar.
Satte på mig jackan och muttrade lite medan jag sprang ner på parkeringen för att dra ut nödstoppet. Hur dum kan man vara? Hur kan en vuxen människa rimligen tro att en STOR RÖD knapp som det tydligt står "NÖDSTOPP" på, kan vara en öppningsknapp eller ringklocka för att öppna grinden? Och varför trycker man på en rund knapp efter att precis fått en instruktion att trycka på en knapp som ser ut som en pil? Undrar just om hon trycker på de röda larmknapparna på offentliga toaletter när hon inte ser lysknappen också?
Så. Slutgnällt för idag. Finns ju faktiskt roligare saker att skriva om!
Som att jag idag fikade med Sundell och hennes lilla Emil. Första gången jag träffade honom idag. En glad liten rackare!
Eller som att jag igår var barnvakt åt Eve. Vägen hem från dagis tog märkligt nog mycket längre tid än den gjorde för mig att gå dit... Det fanns nämnligen en massa roliga lekar att leka i snön!
Väl hemma hann vi både pussla, spela spel och titta på Nalle Puh. Dessutom lagade Eve mat till oss i sin lilla kastrull, som hela tiden behövdes fyllas på med mer vatten från den osynliga kranen på soffans armstöd. Maten var hela tiden "inte färdig än".
Det är kul att se hur snabbt hon tar åt sig av saker. När vi började gå hem kom flera barn cyklandes hem från skolan i racerfart. Jag höll Eve åt sidan och sa "Nu måste vi akta oss så de kommer förbi". Det var något hon lyssnade mer till än jag räknat med. När vi gått halva vägen stod hon och kramade snö i en driva en bit upp i en snövall. På vägen kom en äldre man cyklande. Jag funderade på om jag skulle säga nått, men hon stod ju så långt ifrån vägen att jag inte tyckte jag behövde det. Men när mannen kom närmre ropade hon till mig: "Akta! Måste Akta!" Tur att hon håller ordning på mig!
Samma sak var det när vi skulle gå över stora vägen. Jag stannade och tittade åt båda hållen. "Ingen bil där, ingen bil där, då går vi!" Sa jag och tog henne i handen. När vi kommit över vägen och var hemma på hennes gata gick hon ända till infarten till huset och tittade åt sidorna och sa upprepade gånger "ingen bil, ingen bil".
Mosters duktiga tjej!
Hon kommer minsann aldrig trycka på några Nödstoppsknappar...!
En lugn helg
Det blev en helg i lugnets tecken. Jobbade sent på fredagen och avslutade kvällen med ett avslappnande, varmt bad och en dålig film.
Lördagen blev också oväntat lugn. Tanken var att jag och Anna skulle gå ut, men efter lite övervägande kom jag fram till att jag inte orkade. Tursamt nog hade hon och Putte drabbats av s.k. paltkoma, så jag behövde inte känna mig som the bad guy. Tur!
I söndags var jag hemma hos mor och blev bortskämd med hemlagat. Ja, inte för att jag inte lagar mat hemma hos mig, men det är trots allt lite skillnad på söndagsstek och snabbmakaroner...
Hos min mor var också min syster och systerdotter. Eve har kommit in i en "inte"-perod. Allting var "inte". Hon skulle inte gå upp, och hon skulle inte gå ner, hon skulle inte hjälpa mormor med såsen och hon skulle inte ha gelé. Som tur var har hon inte förstått det där med bakvänd psykologi än. Så när vi skulle gå ner och hon sa "inte ner", behövde vi bara säga att vi skulle stanna kvar uppe, så var det plötsligt "inte uppe" som gällde, och hon gick med ner.
Syrran frågade henne om moster skulle gå med och tvätta händerna, men det skulle jag inte.
- Ska mamma göra det då?
- Nej, inte mamma!
- Nähe, vem ska gå med dig då?
- Moster!
Så summa summarum så var alla "inte" egentligen fullt möjliga, bara hon fick bestämma det själv...
Senare på söndagen åkte jag hem till Elin för att hälsa på henne och nytillskottet. Vad söt han var, lilla Casper!
Och snäll var han också... Visst skrek han en stund då och då, men mitt i ett skrik kunde han plötsligt somna...
Den som ändå somnade så fort!
Fast det är klart... Spanska liga-matcher, som grabbarna tittade på, kan ju få vem som helst att somna snabbt... ;-)
♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦ ♦♦♦♦♦
Lördagen blev också oväntat lugn. Tanken var att jag och Anna skulle gå ut, men efter lite övervägande kom jag fram till att jag inte orkade. Tursamt nog hade hon och Putte drabbats av s.k. paltkoma, så jag behövde inte känna mig som the bad guy. Tur!
I söndags var jag hemma hos mor och blev bortskämd med hemlagat. Ja, inte för att jag inte lagar mat hemma hos mig, men det är trots allt lite skillnad på söndagsstek och snabbmakaroner...
Hos min mor var också min syster och systerdotter. Eve har kommit in i en "inte"-perod. Allting var "inte". Hon skulle inte gå upp, och hon skulle inte gå ner, hon skulle inte hjälpa mormor med såsen och hon skulle inte ha gelé. Som tur var har hon inte förstått det där med bakvänd psykologi än. Så när vi skulle gå ner och hon sa "inte ner", behövde vi bara säga att vi skulle stanna kvar uppe, så var det plötsligt "inte uppe" som gällde, och hon gick med ner.
Syrran frågade henne om moster skulle gå med och tvätta händerna, men det skulle jag inte.
- Ska mamma göra det då?
- Nej, inte mamma!
- Nähe, vem ska gå med dig då?
- Moster!
Så summa summarum så var alla "inte" egentligen fullt möjliga, bara hon fick bestämma det själv...
Senare på söndagen åkte jag hem till Elin för att hälsa på henne och nytillskottet. Vad söt han var, lilla Casper!
Och snäll var han också... Visst skrek han en stund då och då, men mitt i ett skrik kunde han plötsligt somna...
Den som ändå somnade så fort!
Fast det är klart... Spanska liga-matcher, som grabbarna tittade på, kan ju få vem som helst att somna snabbt... ;-)
♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦ ♦♦♦♦♦
