Channah

Huj huj huj, vilken dag!

Jobbat hela natten och sen hem till föräldrarna imorse för att ge katterna mat och klappa lite på dem innan de ville ut.

När jag sen kom hem ringde telefonen, min nya soffgrupp var på väg! Toppen! Som jag har väntat!

Det var alltså ingen idé att gå och lägga sig eftersom leveransen snart skulle vara här. Han frågade om jag skulle vara hemma hela dagen, och jag sa att jag hade bilbesiktning 12.40, men annars skulle jag vara hemma.

Väntan blev något längre än jag hade tänkt mig, för han dök inte upp förrän 12. Det ingick dessutom inte uppbärning, så han ställde av godset på en pall utanför dörren.

Min svåger kom hit för att hjälpa mig att bära upp sofforna, men redan när vi fått av plasten och tippat den stora soffan för att börja lyfta den insåg jag att det här kommer aldrig att gå! Den var på tok för tung för mig. Jag började få lite panik. Där står man med två stora soffor utomhus som man inte orkar lyfta, och dessutom ska bilen besiktas om 30 minuter... Kan ju inte gärna åka och låta dem stå kvar, då kommer de vara borta när jag är tillbaka, men hur ska vi kunna få upp dem??

Då hörde jag en röst från himlen, eller iallafall från tredje våningen! En granne ropade ner från balkongen och frågade om vi behövde hjälp. Jag tackade ja och han kom ner direkt och hjälpte oss att bära. Tack vare honom hann jag få in båda sofforna i lägenheten och ändå komma till bilbesiktningen i tid. Det finns en gud! Och han bär oreangerutig flanellskjorta!

Bilen gick igenom besiktningen utan anmärkningar och det var en nöjd och glad tjej som åkte hem från Hallsberg idag. Om än trött.

Stannade i blomsteraffären på väg hem och köpte "tack-för-hjälpen"-blommor till grannen. När jag plingade på dörren öppnade en dam, så jag förklarade för henne (jag tänkte att det kanske verkade lite skumt att det står en ung tjej med blommor till hennes man utanför dörren...) att hennes man hade hjälpt mig bära upp en soffa och att jag ville tacka för hjälpen. Damen log vänligt och slog ihop händerna
- Min man... sa hon, han dog för tre år sen.
- Jaha, ojdå, då var det kanske din son? Sa jag något generad, och damen nickade och ropade på herrn som hade hjälpt mig.

Han fick blommorna och jag kunde nu gå upp till mig igen. Nu väntar jag bara på att min kusin ska komma och hämta den gamla soffan, så får jag äntligen gå och lägga mig för att sova sen. Eller vilket jag får... jag ska ju fika med Anna också... Meeeen, man ska ju leva medan man kan, tids nog får man sova... ;)