Den som väntar...
...På nått gott, väntar oftast för länge. Är det inte så man säger?
Just nu väntar jag inte på bättre tider, utan på min nya soffa. Väntan kommer dock att dröja längre än jag hade räknat med. En vecka blev 3-4 veckor, som nu har blivit 7 veckor... Vem vet, jag kanske kommer få vänta lika länge som min kollegas sambo... 15 år!
Jag har länge behövt en ny soffa. Den jag har nu har jag haft sen jag var 17 och bodde i Vadstena, en väldigt liten tvåsittssoffa. Det har varit lite tråkigt när man har gäster att inte ha så många sittplatser att erbjuda, så nu var jag på jakt efter något större. Från början tittade jag efter antingen en hörnsoffa, eller en tresitts med schäslong. Sedan blev det av någon anledning ändå mest tresittsar jag kikade på. Tills min mor tipsade om ett paketerbjudande med 3+2, billigare än de flesta 3:or jag tittat på.
Så häromdagen mötte jag upp mina föräldrar vid butiken med erbjudandet och vi tittade på sofforna. De var riktigt snygga! Vi åkte också och tittade på ett par andra ställen, men jag bestämde mig ändå för det här erbjudandet, efter att ha fått reda på ett antal frågor förståss. Dock gav frågorna inte så mycket. Killen vi pratade med verkade inte ha så mycket koll...
Vi frågade om vilket land soffan var tillverkad i, eftersom vi fått tips i en annan butik att undvika Kinatillverkade soffor. Frågade också vad som fanns under, om det var fjädrar eller gummiband. Killen visste inget av det på rak arm, men gick iväg för att kolla upp det. När han kom tillbaka sa han att det var skum, alltså varken fjäder eller band... Landet hittade han inte. Antagligen glömde han väl att kolla det...
Sista frågan vi ställde var leveranstiden. En vecka var svaret vi fick. Perfekt!
Gick till kassan och betalade... När allt var betalt och klart och jag fick kvittot sa tjejen i kassan att det skulle ta 3-4 veckor innan den kom. Jag blev lite förvånad eftersom killen sagt en vecka. Hon verkade inte överlycklig över att han sagt så direkt...
Igår ringde de iallafall från butiken och sa att det blivit strul med leveranser och att min soffa skulle komma om 7 veckor istället. yay!
Berättade på jobbet om soffan, en av kollegorna berättade då att hans sambo hade beställt en säng därifrån för 15 år sedan. Den har fortfarande inte kommit. Killen som hjälpte henne hade sagt att den stod på lagret och han skulle ringa när han tagit fram den, men sedan hade han aldrig ringt. Stackarn måste ha gått vilse på lagret. Han kanske fortfarande går runt där inne och letar efter sängen? ; )
Får dock hoppas att min soffa kommer snabbare än så... Känns tillräckligt att behöva vänta dessa 7 veckor på något som först skulle ta en vecka...
Just nu väntar jag inte på bättre tider, utan på min nya soffa. Väntan kommer dock att dröja längre än jag hade räknat med. En vecka blev 3-4 veckor, som nu har blivit 7 veckor... Vem vet, jag kanske kommer få vänta lika länge som min kollegas sambo... 15 år!
Jag har länge behövt en ny soffa. Den jag har nu har jag haft sen jag var 17 och bodde i Vadstena, en väldigt liten tvåsittssoffa. Det har varit lite tråkigt när man har gäster att inte ha så många sittplatser att erbjuda, så nu var jag på jakt efter något större. Från början tittade jag efter antingen en hörnsoffa, eller en tresitts med schäslong. Sedan blev det av någon anledning ändå mest tresittsar jag kikade på. Tills min mor tipsade om ett paketerbjudande med 3+2, billigare än de flesta 3:or jag tittat på.
Så häromdagen mötte jag upp mina föräldrar vid butiken med erbjudandet och vi tittade på sofforna. De var riktigt snygga! Vi åkte också och tittade på ett par andra ställen, men jag bestämde mig ändå för det här erbjudandet, efter att ha fått reda på ett antal frågor förståss. Dock gav frågorna inte så mycket. Killen vi pratade med verkade inte ha så mycket koll...
Vi frågade om vilket land soffan var tillverkad i, eftersom vi fått tips i en annan butik att undvika Kinatillverkade soffor. Frågade också vad som fanns under, om det var fjädrar eller gummiband. Killen visste inget av det på rak arm, men gick iväg för att kolla upp det. När han kom tillbaka sa han att det var skum, alltså varken fjäder eller band... Landet hittade han inte. Antagligen glömde han väl att kolla det...
Sista frågan vi ställde var leveranstiden. En vecka var svaret vi fick. Perfekt!
Gick till kassan och betalade... När allt var betalt och klart och jag fick kvittot sa tjejen i kassan att det skulle ta 3-4 veckor innan den kom. Jag blev lite förvånad eftersom killen sagt en vecka. Hon verkade inte överlycklig över att han sagt så direkt...
Igår ringde de iallafall från butiken och sa att det blivit strul med leveranser och att min soffa skulle komma om 7 veckor istället. yay!
Berättade på jobbet om soffan, en av kollegorna berättade då att hans sambo hade beställt en säng därifrån för 15 år sedan. Den har fortfarande inte kommit. Killen som hjälpte henne hade sagt att den stod på lagret och han skulle ringa när han tagit fram den, men sedan hade han aldrig ringt. Stackarn måste ha gått vilse på lagret. Han kanske fortfarande går runt där inne och letar efter sängen? ; )
Får dock hoppas att min soffa kommer snabbare än så... Känns tillräckligt att behöva vänta dessa 7 veckor på något som först skulle ta en vecka...
Arga katter får... Parkeringsböter!
Då var sommaren slut och så även bloggavbrottet.
Hade kunnat börja med att berätta om en härlig sommar. Om alla roliga fester, sköna bad och solbrännan som sakta börjar avta. Jag hade kunnat skriva om den fantastiska Malta-resan, den tokiga Västeråsturen till Powermeet, den trevliga kräftskivan i hembyn, den exotiska aftonen i urskogen, Viby marathon eller rent av om den här lördagens trevliga kväll i en stuga i Åsbro. Men så blir det inte.
Istället startar jag med en bitter kommentar om en dam. Damen i fråga parkerade sin bil på vår lastbilsparkering, varvid hon som sig bör fick böter av Securitas.
In kommer hon sedan, med böteslappen i handen, tränger sig före hela kön, ställer sig bredvid den stackars killen som höll på att betala och sätter igång att gorma och skrika på mig om vad f-n det är frågan om så både han och några andra i kön ser helt förskräckta ut. Ska inte gå in på detaljer om vad hon sa, blir lite tråkigt att läsa en blogg med så många censurtecken... ;)
på det hela taget så handlade hennes utskällning om att vi var idioter, att hon minsann inte tänkte betala några böter och att jag skulle lösa situationen med hennes lapp.
Att försöka tala med en förbannad person som står och skriker är inte helt lätt. Frågade henne vart hon stod någonstans och hur länge hon stått där. Hon pekade bort mot lastbilsparkeringen och sa att hon stått i 7 minuter. Att hon gått in för att handla och på skylten står det att parkeringen är till för våra kunder, vilket hon ju var.
Jag förklarade att det är en lastbilsparkering, vilket det också sitter skyltar om, varpå hon vrålar att hon ju HAR EN LASTBIL! (Det hade hon inte.)
Eftersom hon då enligt egen utsago stått inom en rimlig tid, handlat och står på rätt parkering, kan jag inte ge mer svar än att hon får ringa till Securitas. Jag förklarar att det är dem som har hand om parkeringen och sätter böter, och endast dem som kan häva boten om det blivit något fel.
- Men det är ju NI som anställt dem! Det är ju ER parkering, skriker hon.
Jag säger igen att jag tyvärr inte kan göra något åt boten, utan hon måste ringa till Securitas om det blivit fel och hon vill ha den hävd. Då kastar hon boten på disken och fräser;
- Då kan ju DU ringa dem då!!!
Förstår inte riktigt hur hon får det till att vara mitt fel att Securitas satt böter på hennes felparkerade bil... Såvitt jag vet har jag varken ställt hennes bil där eller satt på mig en väktardräkt och gått ut och lappat bilar... Inte heller har jag ringt till Secen och bett dem komma och lappa just den bilen.
Jag ger tillbaka lappen och ber henne att antingen ringa Securitas eller återkomma på måndag när min chef är där, jag kan ju som sagt inte göra något åt boten ändå. (Hon lugnar sig något och ber om ett nummer till chefen, vilket hon får, och jag kan återgå till att ta hand om kunderna i kön igen.)
För ett par veckor sedan fick jag en fortkörningsböter. Och visst, jag ska inte sticka under stol med att boten var irriterande och att jag muttrat över den. Men det skulle aldrig falla mig in att skälla på någon annan för att JAG kört för fort. Eller på någon annan för att POLISEN gjort sitt jobb. Det är bara att betala och se glad ut, och försöka lätta på gasen i fortsättningen...
Men vissa verkar ha ett behov av att få skälla på någon annan, och det var väl lättare att skälla på mig än på Securitaskillen...
Hade kunnat börja med att berätta om en härlig sommar. Om alla roliga fester, sköna bad och solbrännan som sakta börjar avta. Jag hade kunnat skriva om den fantastiska Malta-resan, den tokiga Västeråsturen till Powermeet, den trevliga kräftskivan i hembyn, den exotiska aftonen i urskogen, Viby marathon eller rent av om den här lördagens trevliga kväll i en stuga i Åsbro. Men så blir det inte.
Istället startar jag med en bitter kommentar om en dam. Damen i fråga parkerade sin bil på vår lastbilsparkering, varvid hon som sig bör fick böter av Securitas.
In kommer hon sedan, med böteslappen i handen, tränger sig före hela kön, ställer sig bredvid den stackars killen som höll på att betala och sätter igång att gorma och skrika på mig om vad f-n det är frågan om så både han och några andra i kön ser helt förskräckta ut. Ska inte gå in på detaljer om vad hon sa, blir lite tråkigt att läsa en blogg med så många censurtecken... ;)
på det hela taget så handlade hennes utskällning om att vi var idioter, att hon minsann inte tänkte betala några böter och att jag skulle lösa situationen med hennes lapp.
Att försöka tala med en förbannad person som står och skriker är inte helt lätt. Frågade henne vart hon stod någonstans och hur länge hon stått där. Hon pekade bort mot lastbilsparkeringen och sa att hon stått i 7 minuter. Att hon gått in för att handla och på skylten står det att parkeringen är till för våra kunder, vilket hon ju var.
Jag förklarade att det är en lastbilsparkering, vilket det också sitter skyltar om, varpå hon vrålar att hon ju HAR EN LASTBIL! (Det hade hon inte.)
Eftersom hon då enligt egen utsago stått inom en rimlig tid, handlat och står på rätt parkering, kan jag inte ge mer svar än att hon får ringa till Securitas. Jag förklarar att det är dem som har hand om parkeringen och sätter böter, och endast dem som kan häva boten om det blivit något fel.
- Men det är ju NI som anställt dem! Det är ju ER parkering, skriker hon.
Jag säger igen att jag tyvärr inte kan göra något åt boten, utan hon måste ringa till Securitas om det blivit fel och hon vill ha den hävd. Då kastar hon boten på disken och fräser;
- Då kan ju DU ringa dem då!!!
Förstår inte riktigt hur hon får det till att vara mitt fel att Securitas satt böter på hennes felparkerade bil... Såvitt jag vet har jag varken ställt hennes bil där eller satt på mig en väktardräkt och gått ut och lappat bilar... Inte heller har jag ringt till Secen och bett dem komma och lappa just den bilen.
Jag ger tillbaka lappen och ber henne att antingen ringa Securitas eller återkomma på måndag när min chef är där, jag kan ju som sagt inte göra något åt boten ändå. (Hon lugnar sig något och ber om ett nummer till chefen, vilket hon får, och jag kan återgå till att ta hand om kunderna i kön igen.)
För ett par veckor sedan fick jag en fortkörningsböter. Och visst, jag ska inte sticka under stol med att boten var irriterande och att jag muttrat över den. Men det skulle aldrig falla mig in att skälla på någon annan för att JAG kört för fort. Eller på någon annan för att POLISEN gjort sitt jobb. Det är bara att betala och se glad ut, och försöka lätta på gasen i fortsättningen...
Men vissa verkar ha ett behov av att få skälla på någon annan, och det var väl lättare att skälla på mig än på Securitaskillen...
Bättre sent än aldrig
Jag brukar inte uppdatera så ofta, eftersom jag sällan har nått att skriva om, nu har jag haft nått att skriva om, men helt enkelt inte haft tid/ork/lust. Men som det så fint heter, bättre sent än aldrig!
Det här inlägget handlar om en helg i firandets tecken. Det började på fredagen med en 25-årsfest för Jocke. Han hade slagit på stort och hyrt en lokal, och en sångare. Det blev en väldigt rolig fest som inte tog slut förrän tidigt på morgonen dagen efter.
För ca 5 år sedan cyklade jag tjejvättern, och efter det lovade jag mig själv att aldrig mer sätta mig på en cykel. Det kunde jag dock inte hålla längre utan lånade min mors cykel för att ta mig fram och tillbaka till festen. När jag hade cyklat en kilometer i motvind och det började regna undrade jag vad jag höll på med. Och förstod fullständigt varför jag gett det löfte jag en gång gav...
Hur som helst, vinden vände, regnet slutade snabbt efter bara lite duggande och fram kom jag! Väl framme mötte jag upp Anna och vi gick tillsammans till festen för en helkväll vi sent ska glömma!
Mycket under kvällen kan behöva censureras, så jag tänker bara nämna den galna uppfinningen som fanns på plats när vi kom dit. De hade en åkgräsklippare, och bakom den en liten vagn med en "skruv" på. På skruven satt en stol, så när gräsklipparen åkte, snurrade stolen. Vi blev erbjudna ett antal gånger att prova denna karusell, men med tanke på att vissa blev snurriga bara av att titta på, tackade vi nej. Det fanns dock andra som åkte...
På lördagen var tanken att jag skulle möta en annan Anna på tågstationen i Hallsberg tidigt på morgonen. Dock fick jag inse mina begränsningar och skickade ett mess till henne att det inte gick.
På eftermiddagen däremot var det dags att fira min egen födelsedag med släkten. Fick en massa fina presenter, och en "blomma" av min systerdotter. Hon ville ge mig en rosa bil med mimmi pigg på, men trots att de sprungit runt hela Marieberg hade de inte hittat någon sådan, så då hade hon hittat en toaborste som såg ut som en blomma på Lagerhaus istället. Den fick jag. Perfekt! Det blir nog min första blomma som överlever mer än en månad! =)
På söndagen var det namnkalas för Elin och Eriks lilla Casper. Det var en trevlig liten tillställning, i samma byggnad som Jocke haft sin 25-årsfest. Elin och Erik tog Casper upp på scenen och berättade om deras väntan på honom, om förlossningen och om hans ärvda släktdrag. Sedan fick vi fika. Massor med fika! Och gott var det!
Det var väldigt mycket folk jag inte kände på namnkalaset, så jag tog det säkra före det osäkra och satte mig vid dem jag redan kände; Jojo, Martina och Ida. Efter en stund kom även bröderna Bornedal och satte sig och pratade med oss. Och fick lyssna på the neverending story om Jojos alla djur, nutida, dåtida och framtida.
När de kom frågade de om vi var släkt eller vänner till Elin, och vi sa att vi var vänner. Jag frågade dem om de var bröder, eftersom jag kände igen den ena av dem och hade för mig att Elin pratat om bröderna Bornedal innan. Ida skrattade och frågade; "Vadå, tycker du att de är lika eller?!" Varpå jag lite generat fick svara att nej, det tyckte jag ju inte, men jag hade som sagt för mig att Elin pratat om två bröder så...
Strax efter fick jag dock lite "hämnd". Ida sa nämnligen bara några sekunder efter:
- Vem av er är det som brukar komma och handla av mig?
Så nu kunde jag ju vända mig mot Ida och säga;
- Vadå, tycker du att de är lika eller?! ;)
Stolta föräldrar med lilla Casper
Erik och Casper
Min present till Casper =)
Det här inlägget handlar om en helg i firandets tecken. Det började på fredagen med en 25-årsfest för Jocke. Han hade slagit på stort och hyrt en lokal, och en sångare. Det blev en väldigt rolig fest som inte tog slut förrän tidigt på morgonen dagen efter.
För ca 5 år sedan cyklade jag tjejvättern, och efter det lovade jag mig själv att aldrig mer sätta mig på en cykel. Det kunde jag dock inte hålla längre utan lånade min mors cykel för att ta mig fram och tillbaka till festen. När jag hade cyklat en kilometer i motvind och det började regna undrade jag vad jag höll på med. Och förstod fullständigt varför jag gett det löfte jag en gång gav...
Hur som helst, vinden vände, regnet slutade snabbt efter bara lite duggande och fram kom jag! Väl framme mötte jag upp Anna och vi gick tillsammans till festen för en helkväll vi sent ska glömma!
Mycket under kvällen kan behöva censureras, så jag tänker bara nämna den galna uppfinningen som fanns på plats när vi kom dit. De hade en åkgräsklippare, och bakom den en liten vagn med en "skruv" på. På skruven satt en stol, så när gräsklipparen åkte, snurrade stolen. Vi blev erbjudna ett antal gånger att prova denna karusell, men med tanke på att vissa blev snurriga bara av att titta på, tackade vi nej. Det fanns dock andra som åkte...
På lördagen var tanken att jag skulle möta en annan Anna på tågstationen i Hallsberg tidigt på morgonen. Dock fick jag inse mina begränsningar och skickade ett mess till henne att det inte gick.
På eftermiddagen däremot var det dags att fira min egen födelsedag med släkten. Fick en massa fina presenter, och en "blomma" av min systerdotter. Hon ville ge mig en rosa bil med mimmi pigg på, men trots att de sprungit runt hela Marieberg hade de inte hittat någon sådan, så då hade hon hittat en toaborste som såg ut som en blomma på Lagerhaus istället. Den fick jag. Perfekt! Det blir nog min första blomma som överlever mer än en månad! =)
På söndagen var det namnkalas för Elin och Eriks lilla Casper. Det var en trevlig liten tillställning, i samma byggnad som Jocke haft sin 25-årsfest. Elin och Erik tog Casper upp på scenen och berättade om deras väntan på honom, om förlossningen och om hans ärvda släktdrag. Sedan fick vi fika. Massor med fika! Och gott var det!
Det var väldigt mycket folk jag inte kände på namnkalaset, så jag tog det säkra före det osäkra och satte mig vid dem jag redan kände; Jojo, Martina och Ida. Efter en stund kom även bröderna Bornedal och satte sig och pratade med oss. Och fick lyssna på the neverending story om Jojos alla djur, nutida, dåtida och framtida.
När de kom frågade de om vi var släkt eller vänner till Elin, och vi sa att vi var vänner. Jag frågade dem om de var bröder, eftersom jag kände igen den ena av dem och hade för mig att Elin pratat om bröderna Bornedal innan. Ida skrattade och frågade; "Vadå, tycker du att de är lika eller?!" Varpå jag lite generat fick svara att nej, det tyckte jag ju inte, men jag hade som sagt för mig att Elin pratat om två bröder så...
Strax efter fick jag dock lite "hämnd". Ida sa nämnligen bara några sekunder efter:
- Vem av er är det som brukar komma och handla av mig?
Så nu kunde jag ju vända mig mot Ida och säga;
- Vadå, tycker du att de är lika eller?! ;)
Stolta föräldrar med lilla Casper
Erik och Casper
Min present till Casper =)
Hot!
Idag var min kollega snäll och hämtade dricka till mig i hettan. Trodde jag ja. Det blev inte mindre hett av den drickan, snarare tvärtom!
Han ställde den på bänken och fortsatte sen att jobba som vanligt, så jag misstänkte ju inget. Praktikanten skickade han ut på lagret och jag tog några kunder och gjorde lite annat innan jag tog drickan. Det var ju varmt idag, så jag tog en rejäl klunk. Sen blev det en lååång grimas från min sida, följt av ett asgarv från kollegan.
- Uuuäähhh, vad hade du i den där?!? Vinäger??
Svaret jag fick var ett retsamt leende och ett;
- Nä, Tabasco!
Strax därpå kom praktikanten ut från lagret, lika skrattandes han och sa
- hahaha, drack du den?!? Spottade du?
Varpå de två busfröna gjorde highfive...! Är det sånt som kallas mobbing på arbetsplats?
Han ställde den på bänken och fortsatte sen att jobba som vanligt, så jag misstänkte ju inget. Praktikanten skickade han ut på lagret och jag tog några kunder och gjorde lite annat innan jag tog drickan. Det var ju varmt idag, så jag tog en rejäl klunk. Sen blev det en lååång grimas från min sida, följt av ett asgarv från kollegan.
- Uuuäähhh, vad hade du i den där?!? Vinäger??
Svaret jag fick var ett retsamt leende och ett;
- Nä, Tabasco!
Strax därpå kom praktikanten ut från lagret, lika skrattandes han och sa
- hahaha, drack du den?!? Spottade du?
Varpå de två busfröna gjorde highfive...! Är det sånt som kallas mobbing på arbetsplats?
Åska, spöregn och presenter
Regn, regn, regn, skönt att komma in en sån här dag!
Känner mig rätt nöjd idag, fått tag i allt jag skulle ha och hunnit med det jag skulle hinna. Efter jobbet åkte jag in till stan för att beställa doppresenten jag tänkt ut till Elins lilla Casper (förlåt Elin, vet att det inte är ett dop, men namnkalaspresenten låter ju så märkligt...)
Efter det blev det Marieberg för att inhandla 25-årspresent till Jocke. Blev hyfsat snabbt avklarat. Ibland är det bra att planera innan man handlar, även om det inte hör till vanligheterna att jag gör det... =)
Blev också två nya tröjor, med skojiga texter... Underbart! Helt min typ av humor...
På väg hem brakade dock helvetet lös. Eller nja, det var väl mer vatten än eld kanske... Det kom ett åskväder följt av ett sånt hårt störtregn att det knappt gick att se alls fast vindrutetorkarna jobbade för fullt. Motorvägen blev snabbt överfylld med vatten och bilkön som bildades sniglade sig fram i 50 km/h. Ibland känner man sig rätt liten när naturens krafter sätter igång...
Men hem kom jag iallafall! Nöjd och glad över dagens inköp och att jag nu kan stryka ett par saker från "to-do" listan. Yay!
Och iochmed det är jag nu redo att ladda upp inför helgen... Eller... kanske måste hämta den beställda presenten också... Och slå in den andra... Men ändå! ;)
Känner mig rätt nöjd idag, fått tag i allt jag skulle ha och hunnit med det jag skulle hinna. Efter jobbet åkte jag in till stan för att beställa doppresenten jag tänkt ut till Elins lilla Casper (förlåt Elin, vet att det inte är ett dop, men namnkalaspresenten låter ju så märkligt...)
Efter det blev det Marieberg för att inhandla 25-årspresent till Jocke. Blev hyfsat snabbt avklarat. Ibland är det bra att planera innan man handlar, även om det inte hör till vanligheterna att jag gör det... =)
Blev också två nya tröjor, med skojiga texter... Underbart! Helt min typ av humor...
På väg hem brakade dock helvetet lös. Eller nja, det var väl mer vatten än eld kanske... Det kom ett åskväder följt av ett sånt hårt störtregn att det knappt gick att se alls fast vindrutetorkarna jobbade för fullt. Motorvägen blev snabbt överfylld med vatten och bilkön som bildades sniglade sig fram i 50 km/h. Ibland känner man sig rätt liten när naturens krafter sätter igång...
Men hem kom jag iallafall! Nöjd och glad över dagens inköp och att jag nu kan stryka ett par saker från "to-do" listan. Yay!
Och iochmed det är jag nu redo att ladda upp inför helgen... Eller... kanske måste hämta den beställda presenten också... Och slå in den andra... Men ändå! ;)
Nattens...
...roligaste kund kom in glad i hågen, med en lätt finsk brytning och tjoade:
- Vet ni vad som är bättre än sex??
- Nä...?
- 6-1!!!!
Haha, det är skönt att Hockeyn äntligen är över nu... Galna finnar! ^^
- Vet ni vad som är bättre än sex??
- Nä...?
- 6-1!!!!
Haha, det är skönt att Hockeyn äntligen är över nu... Galna finnar! ^^
Turister på hemmaplan
Idag har jag haft denna veckans enda lediga dag, och den har tagits tillvara på bästa sätt. Jag har lekt turist med Nina i närmiljön. Det är ju tyvärr alltför sällan man tittar på sevärdheter där man bor, eftersom man tänker att man ju ändå kan se dem närsomhelst.
Idag blev det först en lunch i Stadsträdgården, och sen strosade vi runt i Wadköping och tittade på hantverk och små butiksbodar. Tur med vädret hade vi också. På väg in mot Örebro kom det några stänk på rutan, men väl framme klarnade det upp och blev riktigt skönt.
När vi varit där några timmar avslutade vi dagen med att göra vad man alltid måste göra som turist; vi spelade minigolf. Resultatet behöver vi dock inte nämna...
Idag blev det först en lunch i Stadsträdgården, och sen strosade vi runt i Wadköping och tittade på hantverk och små butiksbodar. Tur med vädret hade vi också. På väg in mot Örebro kom det några stänk på rutan, men väl framme klarnade det upp och blev riktigt skönt.
När vi varit där några timmar avslutade vi dagen med att göra vad man alltid måste göra som turist; vi spelade minigolf. Resultatet behöver vi dock inte nämna...
Dagens i-landsproblem
... Strömavbrott!
Det märks verkligen hur handikappade vi är när strömmen går. Hela samhället avstannar!
Strömmen försvann vid 11. Längesen det var så tyst och stilla i min lägenhet som det blev just då. Nåja, jag skulle ju ändå gå och handla, så det kanske var lika bra. Strömmen kanske skulle vara tillbaka när jag kom hem igen.
Gick in på badrummet för att sminka bort de värsta skavankerna, man vill ju inte skrämma ihjäl folk när man går ut. Trycker på lysknappen. Javisst ja, strömavbrott!
Tog med mig kam, borste och smink och fixade till mig i hallen, i ljuset från fönstret. Sedan tog jag plånboken och gick ut. Stängde dörren, och det blev bäcksvart. Tog en bra stund innan jag hittade nyckelhålet i dörren så jag kunde låsa. Sen var det det där med att hitta trappen i mörkret. Helst utan att trilla ner för den..
Hade lite tur ändå, en granne kom ner från våningen ovanför med en ficklampa i handen, så jag kunde gå i hans ljus neråt. Vilken tur! Hade nog inte gått att ta sig ner annars. Funderade på om jag själv hade nån ficklampa. Kom fram till att jag har en pannlampa, men vet inte om det fanns batterier i den... Och det hade nog sett lite kul ut om jag gick runt med en pannlampa på huvudet mitt på blanka dan...
På väg ner möter vi två personer. Den ena har en tändare att lysa sig uppåt med, den andre lyser med sin mobil. Båda muttrar om mörkret. På bottenplan sitter en man på sitsen på sin rullator. Utan ström (hiss) kommer han varken upp eller ner, så där sitter han.
Väl ute ser jag att det inte bara är mitt hus som är mörkt, utan alla runtomkring också. Hmm. Det var värst.
Åker iväg till Maxi. Det står inte många bilar där. Ajaj, är det strömavbrott här med? Japp.
I dörren står en stackars Maxi-kille i bara skjortan och talar om för folk att tyvärr går det inte att handla just nu, för det är strömavbrott. Bara på den lilla stunden jag går fram för att höra vad han säger hinner fem olika sällskap fråga "så vi får inte gå in nu då?" och killen svarar att "nej, tyvärr, ingenting fungerar just nu, vi fick t.om. köra ut dem som var här och handlade när strömmen försvann." Lagom när han svarat kommer en ny fram och ställer samma fråga. Även frågorna om hur länge det kommer ta och varför det är strömavbrott dyker upp, som killen givetvis inte kan svara på.
Utanför systemet står en stor samling människor. Systempersonalen sätter upp skyltar om att det är stängt pga. strömavbrottet. Folk börjar diskutera om hur länge de ska stå där och vänta, några säger att det kan ta hela dagen, andra att "det måste ju släppa snart". Många står kvar. Vad annat ska de göra? Hör folk prata om att gå och äta eller fika, tills de kommer på att utan ström blir kaffet kallt och spisar/ugnar går inte igång. Så de står kvar. En dam påpekar hur hela samhället avstannar utan ström. Och det stämmer ju. Där står en stor samling människor rakt uppochner utan att göra nånting mitt på torget.
Jag tar bilen och åker till Hallsberg. Woho! Ström! =)
Går in på systemet i Hallsberg. Jag är inte ensam. Där inne träffar jag på flera Kumlabor.
- Ja, man kan ju inte riskera att bolaget stänger medan man står där och väntar på elen! Säger en.
- Jasså, du blev också drabbat av strömavbrottet? Säger en annan och ler.
En äldre man frågar kassörskan om det är något event på gång, eftersom det är så mycket folk på bolaget idag.
Kassörskan suckar och svarar att det är strömavbrott i Kumla, och att det är därför Hallsberg invaderats av Kumlingar.
Efter bolaget går jag in på ICA med min lista. Tänk vad mycket längre tid det tar att handla i en affär där man inte hittar! Och som inte har samma utbud. Jag ville ju ha färska bär. Det har dem inte i Hallsberg. Så det fick bli frysta. Givetvis låg dem i den sista frysen jag letade i.
Stod i en enormt lång kö och väntade. Förmodligen hade halva Kumla även invaderat Hallsbergs ICA...
Då slog det mig. TÄNK om elen inte är tillbaka när jag kommer hem? Tänk om den inte kommer tillbaka på flera timmar? Hur ska jag kunna dammsuga? Ska jag försöka sopa i mörkret? Och hur ska jag kunna diska? Har jag nån mat hemma som man inte behöver värma? Hur ska jag kunna duscha??? Jag ska ju ha gäster ikväll!
Hade vissa reservplaner och folk att ringa i nödfall, men jag behövde inte fundera så mycket. När jag kom tillbaka till Kumla var strömmen igång igen. En granne sa att strömmen varit borta i nästan 3 timmar. Stackars gubben på rullatorn...
"You never miss the water until it's gone" (Eller du saknar inte kon förrän båset är tomt, som det heter på Svenska) känns som ett uttryck som passar in bra här. Man är ju så van att saker och ting bara fungerar, först när strömmen försvinner en stund uppskattar man verkligen att kyl och frys faktiskt håller maten kall, att musiken spelar i högtalarna och att lamporna lyser när man behöver dem...
Nu ska här fixas och donas inför kvällen =)
Det märks verkligen hur handikappade vi är när strömmen går. Hela samhället avstannar!
Strömmen försvann vid 11. Längesen det var så tyst och stilla i min lägenhet som det blev just då. Nåja, jag skulle ju ändå gå och handla, så det kanske var lika bra. Strömmen kanske skulle vara tillbaka när jag kom hem igen.
Gick in på badrummet för att sminka bort de värsta skavankerna, man vill ju inte skrämma ihjäl folk när man går ut. Trycker på lysknappen. Javisst ja, strömavbrott!
Tog med mig kam, borste och smink och fixade till mig i hallen, i ljuset från fönstret. Sedan tog jag plånboken och gick ut. Stängde dörren, och det blev bäcksvart. Tog en bra stund innan jag hittade nyckelhålet i dörren så jag kunde låsa. Sen var det det där med att hitta trappen i mörkret. Helst utan att trilla ner för den..
Hade lite tur ändå, en granne kom ner från våningen ovanför med en ficklampa i handen, så jag kunde gå i hans ljus neråt. Vilken tur! Hade nog inte gått att ta sig ner annars. Funderade på om jag själv hade nån ficklampa. Kom fram till att jag har en pannlampa, men vet inte om det fanns batterier i den... Och det hade nog sett lite kul ut om jag gick runt med en pannlampa på huvudet mitt på blanka dan...
På väg ner möter vi två personer. Den ena har en tändare att lysa sig uppåt med, den andre lyser med sin mobil. Båda muttrar om mörkret. På bottenplan sitter en man på sitsen på sin rullator. Utan ström (hiss) kommer han varken upp eller ner, så där sitter han.
Väl ute ser jag att det inte bara är mitt hus som är mörkt, utan alla runtomkring också. Hmm. Det var värst.
Åker iväg till Maxi. Det står inte många bilar där. Ajaj, är det strömavbrott här med? Japp.
I dörren står en stackars Maxi-kille i bara skjortan och talar om för folk att tyvärr går det inte att handla just nu, för det är strömavbrott. Bara på den lilla stunden jag går fram för att höra vad han säger hinner fem olika sällskap fråga "så vi får inte gå in nu då?" och killen svarar att "nej, tyvärr, ingenting fungerar just nu, vi fick t.om. köra ut dem som var här och handlade när strömmen försvann." Lagom när han svarat kommer en ny fram och ställer samma fråga. Även frågorna om hur länge det kommer ta och varför det är strömavbrott dyker upp, som killen givetvis inte kan svara på.
Utanför systemet står en stor samling människor. Systempersonalen sätter upp skyltar om att det är stängt pga. strömavbrottet. Folk börjar diskutera om hur länge de ska stå där och vänta, några säger att det kan ta hela dagen, andra att "det måste ju släppa snart". Många står kvar. Vad annat ska de göra? Hör folk prata om att gå och äta eller fika, tills de kommer på att utan ström blir kaffet kallt och spisar/ugnar går inte igång. Så de står kvar. En dam påpekar hur hela samhället avstannar utan ström. Och det stämmer ju. Där står en stor samling människor rakt uppochner utan att göra nånting mitt på torget.
Jag tar bilen och åker till Hallsberg. Woho! Ström! =)
Går in på systemet i Hallsberg. Jag är inte ensam. Där inne träffar jag på flera Kumlabor.
- Ja, man kan ju inte riskera att bolaget stänger medan man står där och väntar på elen! Säger en.
- Jasså, du blev också drabbat av strömavbrottet? Säger en annan och ler.
En äldre man frågar kassörskan om det är något event på gång, eftersom det är så mycket folk på bolaget idag.
Kassörskan suckar och svarar att det är strömavbrott i Kumla, och att det är därför Hallsberg invaderats av Kumlingar.
Efter bolaget går jag in på ICA med min lista. Tänk vad mycket längre tid det tar att handla i en affär där man inte hittar! Och som inte har samma utbud. Jag ville ju ha färska bär. Det har dem inte i Hallsberg. Så det fick bli frysta. Givetvis låg dem i den sista frysen jag letade i.
Stod i en enormt lång kö och väntade. Förmodligen hade halva Kumla även invaderat Hallsbergs ICA...
Då slog det mig. TÄNK om elen inte är tillbaka när jag kommer hem? Tänk om den inte kommer tillbaka på flera timmar? Hur ska jag kunna dammsuga? Ska jag försöka sopa i mörkret? Och hur ska jag kunna diska? Har jag nån mat hemma som man inte behöver värma? Hur ska jag kunna duscha??? Jag ska ju ha gäster ikväll!
Hade vissa reservplaner och folk att ringa i nödfall, men jag behövde inte fundera så mycket. När jag kom tillbaka till Kumla var strömmen igång igen. En granne sa att strömmen varit borta i nästan 3 timmar. Stackars gubben på rullatorn...
"You never miss the water until it's gone" (Eller du saknar inte kon förrän båset är tomt, som det heter på Svenska) känns som ett uttryck som passar in bra här. Man är ju så van att saker och ting bara fungerar, först när strömmen försvinner en stund uppskattar man verkligen att kyl och frys faktiskt håller maten kall, att musiken spelar i högtalarna och att lamporna lyser när man behöver dem...
Nu ska här fixas och donas inför kvällen =)
Vad gör jag för fel?
Jag har gjort stuvad spenat. Ja, sån fryst, färdig som man bara ska koka upp. För det första är den väldigt mycket grönare än den borde vara... och för det andra så smakar den... ingenting!
Läser på förpackningen att man kan krydda lite extra. Kryddar på av diverse sorter som finns i kryddhyllan.
Nu smakar den... Vitpeppar.
*suck* Bara att vänta tills vi får spenat på jobbet nästa gång då...
(Hoppas att man blir stark även om spenaten är smaklös, för mitt oljelock sitter som berget!)
Läser på förpackningen att man kan krydda lite extra. Kryddar på av diverse sorter som finns i kryddhyllan.
Nu smakar den... Vitpeppar.
*suck* Bara att vänta tills vi får spenat på jobbet nästa gång då...
(Hoppas att man blir stark även om spenaten är smaklös, för mitt oljelock sitter som berget!)
Milano
Äntligen börjar det bli vår även i Sverige! Kände mig lite tveksam när vi kom hem i söndags, från ett varmt, soligt sydeuropa, till ett land täckt med snö...
Resan var kanon. Regnade lite när vi landade i Bergamo på torsdagen, men sen har vi haft toppenväder. Maten har varit god, vinet bra, italienarna lika charmiga som alltid, pengarna har räckt och skratten har varit många.
När vi kom till Milano skulle vi börja med att hitta vårt hotell. Det är ju inte så svårt. Det vill säga, om man använder rätt karta... Det gjorde inte vi. Vi hittade centralen på Ninas karta, och vår gata. På väg dit skulle vi passera ett visst antal andra gator. Det var bara det att ingen av gatorna på kartan fanns i närheten, och ingen av gatorna i verkligheten fanns med på kartan eller i gaturegistret. Märkligt.
Efter lite irrande hittade vi en karta på en kiosk, och insåg att kartan vi tittat på bara visade de centrala delarna, och att det vi trodde var centralen på kartan var en annan järnvägsstation. Men när vi väl hittat den rätta kartan hittade vi också hotellet. 5 minuter från centralen. Perfekt.
Väl inne på hotellet möttes vi av Albert Einstein i receptionen. Ja, hans kopia iallafall. Vi fick nyckeln till rummet och gick in i hissen för att åka upp. Där fanns våning 0, våning 5 och våning 6...
Sedan blev det en tur ner till centrum för att äta mat och titta på några av sevärdheterna. La scala var en besvikelse. Fulaste byggnaden i hela stan... (Var förmodligen jättefint innuti, men dit gick vi aldrig). Doumon däremot var minst lika pampig som vi hade tänkt oss. Liksom Galleria Vittorio Emanuele. Vilka pampiga byggnationer!
Dag 2 vaknade vi av att solen sken in genom fönstret. Mmm, frukost!
Frukosten blev lite av en besvikelse då vi kom ner till en pyttelien espresso och en torr fralla. Men när vi gick ut genom dörren blev humöret genast på topp! Sol och 20+, vad mer kan man begära? Ja, just ja, alla de där blickarna, leenden, hälsningarna och söta kommentarerna vi fick på vägen gjorde ju inte saken sämre direkt.
Vi hade spanat in en park på kartan och dit gick färden. På vägen köpte vi jordgubbar som vi sedan avnjöt i solskenet i parken. En andra frukost som gjorde morgonen fulländad. Resten av dagen gick åt till att titta på sevärdheter. Vi såg arenan, slottet, nationalmuseum (utsidan), Doumen och Naviglikvarteren.
Doumen var helt makalös! Så otroligt fin! Vi tog en tur både inne i kyrkan och uppe på taket. Det fanns mycket att se. Och utsikten gick inte av för hackor! Dessutom fick vi ju lite träning i trapporna eftersom vi var för snåla...ehm... jag menar... för hurtiga, för att ta hissen.
Vi blev dock lite irriterade på folk inne i kyrkan. Utanför dörren där man gick in stod enorma skyltar om att man inte fick fotografera i kyrkan. Ändå blixtrade det precis överallt där inne. Ganska respektlöst.
Längst en gata i södra delen av stan fanns en mängd barer. Här går vi och tar en pubrunda ikväll, bestämde vi. Sagt och gjort. På kvällen begav vi oss ner mot stan för att gå till den gatan. I början av gatan fanns en stor piazza. Där ute var det enormt mycket folk. Jaha, tänkte vi, här ska det väl vara nån tillställning ikväll. Vi gick vidare ner mot barerna. Men där var det folktomt. Överallt. Alla var på torget. Där fanns en bar som inte hade några bord. Folk gick dit, köpte sitt och gick sen ut på torget. Och eftersom vi ville ta seden dit vi kom gjorde vi likadant.
Drinkarna var billiga. 3 euro för de enkla, och 5 för de lite mer avancerade. Och det var inte fråga om 4:a eller 6:a här, utan det var nog minst 10:or... Starka var de iallafall.
På torget gick vi runt och minglade med italienarna. Här var det nämnligen ytterst få turister, det var hit stadens invånare gick på helgen. Precis vad vi var ute efter med andra ord.
Det blev en mycket trevlig kväll där det bl.a. talades om de galna parkeringarna i stan, huruvida det inte var märkligt att vi var några hundra personer som stod och drack framför en kyrka, skillnaden mellan Sverige och Italien och så givetvis lite språkundervisning... (De förklarade f.ö. att det inte alls var konstigt att dricka alkohol framför en kyrka, då kyrkan är en del av folket, och folket en del av kyrkan och därmed kan man dela med sig av alla delar av livet där)
Vad mer kan jag berätta om resan? Jag kommer inte på så mycket just nu... Milano är en fin stad, men jag måste säga att jag tycker mer om de andra, södra, städerna jag besökt i italien. Efter dessa dagar kände både Nina och jag att vi gjort stan. Vi har sett allt vi ville se och gjort allt vi ville göra. Det var kul, men man har inget behov att att återkomma som man ibland kan känna efter en resa.
Lägger upp ett par bilder här, fler finns på facebook =)
Doumo
Doumons tak
Gallerian Vittorio Emanuele
Resan var kanon. Regnade lite när vi landade i Bergamo på torsdagen, men sen har vi haft toppenväder. Maten har varit god, vinet bra, italienarna lika charmiga som alltid, pengarna har räckt och skratten har varit många.
När vi kom till Milano skulle vi börja med att hitta vårt hotell. Det är ju inte så svårt. Det vill säga, om man använder rätt karta... Det gjorde inte vi. Vi hittade centralen på Ninas karta, och vår gata. På väg dit skulle vi passera ett visst antal andra gator. Det var bara det att ingen av gatorna på kartan fanns i närheten, och ingen av gatorna i verkligheten fanns med på kartan eller i gaturegistret. Märkligt.
Efter lite irrande hittade vi en karta på en kiosk, och insåg att kartan vi tittat på bara visade de centrala delarna, och att det vi trodde var centralen på kartan var en annan järnvägsstation. Men när vi väl hittat den rätta kartan hittade vi också hotellet. 5 minuter från centralen. Perfekt.
Väl inne på hotellet möttes vi av Albert Einstein i receptionen. Ja, hans kopia iallafall. Vi fick nyckeln till rummet och gick in i hissen för att åka upp. Där fanns våning 0, våning 5 och våning 6...
Sedan blev det en tur ner till centrum för att äta mat och titta på några av sevärdheterna. La scala var en besvikelse. Fulaste byggnaden i hela stan... (Var förmodligen jättefint innuti, men dit gick vi aldrig). Doumon däremot var minst lika pampig som vi hade tänkt oss. Liksom Galleria Vittorio Emanuele. Vilka pampiga byggnationer!
Dag 2 vaknade vi av att solen sken in genom fönstret. Mmm, frukost!
Frukosten blev lite av en besvikelse då vi kom ner till en pyttelien espresso och en torr fralla. Men när vi gick ut genom dörren blev humöret genast på topp! Sol och 20+, vad mer kan man begära? Ja, just ja, alla de där blickarna, leenden, hälsningarna och söta kommentarerna vi fick på vägen gjorde ju inte saken sämre direkt.
Vi hade spanat in en park på kartan och dit gick färden. På vägen köpte vi jordgubbar som vi sedan avnjöt i solskenet i parken. En andra frukost som gjorde morgonen fulländad. Resten av dagen gick åt till att titta på sevärdheter. Vi såg arenan, slottet, nationalmuseum (utsidan), Doumen och Naviglikvarteren.
Doumen var helt makalös! Så otroligt fin! Vi tog en tur både inne i kyrkan och uppe på taket. Det fanns mycket att se. Och utsikten gick inte av för hackor! Dessutom fick vi ju lite träning i trapporna eftersom vi var för snåla...ehm... jag menar... för hurtiga, för att ta hissen.
Vi blev dock lite irriterade på folk inne i kyrkan. Utanför dörren där man gick in stod enorma skyltar om att man inte fick fotografera i kyrkan. Ändå blixtrade det precis överallt där inne. Ganska respektlöst.
Längst en gata i södra delen av stan fanns en mängd barer. Här går vi och tar en pubrunda ikväll, bestämde vi. Sagt och gjort. På kvällen begav vi oss ner mot stan för att gå till den gatan. I början av gatan fanns en stor piazza. Där ute var det enormt mycket folk. Jaha, tänkte vi, här ska det väl vara nån tillställning ikväll. Vi gick vidare ner mot barerna. Men där var det folktomt. Överallt. Alla var på torget. Där fanns en bar som inte hade några bord. Folk gick dit, köpte sitt och gick sen ut på torget. Och eftersom vi ville ta seden dit vi kom gjorde vi likadant.
Drinkarna var billiga. 3 euro för de enkla, och 5 för de lite mer avancerade. Och det var inte fråga om 4:a eller 6:a här, utan det var nog minst 10:or... Starka var de iallafall.
På torget gick vi runt och minglade med italienarna. Här var det nämnligen ytterst få turister, det var hit stadens invånare gick på helgen. Precis vad vi var ute efter med andra ord.
Det blev en mycket trevlig kväll där det bl.a. talades om de galna parkeringarna i stan, huruvida det inte var märkligt att vi var några hundra personer som stod och drack framför en kyrka, skillnaden mellan Sverige och Italien och så givetvis lite språkundervisning... (De förklarade f.ö. att det inte alls var konstigt att dricka alkohol framför en kyrka, då kyrkan är en del av folket, och folket en del av kyrkan och därmed kan man dela med sig av alla delar av livet där)
Vad mer kan jag berätta om resan? Jag kommer inte på så mycket just nu... Milano är en fin stad, men jag måste säga att jag tycker mer om de andra, södra, städerna jag besökt i italien. Efter dessa dagar kände både Nina och jag att vi gjort stan. Vi har sett allt vi ville se och gjort allt vi ville göra. Det var kul, men man har inget behov att att återkomma som man ibland kan känna efter en resa.
Lägger upp ett par bilder här, fler finns på facebook =)
Doumo
Doumons tak
Gallerian Vittorio Emanuele
Ett lysande byte
Kund: - Har ni billampor?
Jag: - Javisst, vilken sort vill du ha?
Kund: - Hmm. Nä, jag ska inte ha nån lampa. Jag ska ha en wunderbaum!
Planer på Plan
Dagens funderingar...
* Varför kallar de den "Köttsoppa", när det nästan bara är grönsaker i den?
* Varför har "måste-göra" listor aldrig något roligt innehåll?
* Och varför skjuter man alltid upp saker till sista stund? (Eller är det bara jag...?)
Nu är det bara 2 veckor kvar tills vi lyfter mot Italien. Hade lite funderingar över packningen. Vi ska ju endast ha handbagage med oss, så jag funderade på om man verkligen får ha med sig t.ex. en rakhyvel i handbagaget. De brukar ju kunna vara lite kinkiga med sånt där på flygbolagen...
Nina skickade en länk till mig där det är listat precis vad man får ta med och inte, och vad som får vara i handbagaget och vad som ska befinna sig i lastutrymmet.
Visste ni att man får ta med sig en yxa på utlandssemestern? (Dock endast i lastutrymmet...) Det kan ju vara bra att veta...!
Även stekpannor ska vara i lastutrymmet, men gasvapen får man inte ta med sig. Märkligt. Inte heller sprängämnen är tillåtet...
Skjutvapen får medtagas efter överrenskommelse med flygbolaget...
Hmmm, ja, jag ska nog klara mig rätt så bra, har inte tänkt ta med varken stekpanna eller skjutvapen till Milano.
Och vad som gällde för rakhyveln? Jo, om skaftet är i plast och metallbladet är fastgjutet i det får man ha den i handbagaget. Tur! Inga chewbacca-ben i Milano inte! ;)
* Varför kallar de den "Köttsoppa", när det nästan bara är grönsaker i den?
* Varför har "måste-göra" listor aldrig något roligt innehåll?
* Och varför skjuter man alltid upp saker till sista stund? (Eller är det bara jag...?)
Nu är det bara 2 veckor kvar tills vi lyfter mot Italien. Hade lite funderingar över packningen. Vi ska ju endast ha handbagage med oss, så jag funderade på om man verkligen får ha med sig t.ex. en rakhyvel i handbagaget. De brukar ju kunna vara lite kinkiga med sånt där på flygbolagen...
Nina skickade en länk till mig där det är listat precis vad man får ta med och inte, och vad som får vara i handbagaget och vad som ska befinna sig i lastutrymmet.
Visste ni att man får ta med sig en yxa på utlandssemestern? (Dock endast i lastutrymmet...) Det kan ju vara bra att veta...!
Även stekpannor ska vara i lastutrymmet, men gasvapen får man inte ta med sig. Märkligt. Inte heller sprängämnen är tillåtet...
Skjutvapen får medtagas efter överrenskommelse med flygbolaget...
Hmmm, ja, jag ska nog klara mig rätt så bra, har inte tänkt ta med varken stekpanna eller skjutvapen till Milano.
Och vad som gällde för rakhyveln? Jo, om skaftet är i plast och metallbladet är fastgjutet i det får man ha den i handbagaget. Tur! Inga chewbacca-ben i Milano inte! ;)
Sjuk
Nej, jag har inte fått någon allvarlig åkomma eller ligger dödssjuk på USÖ, utan tänker skriva om något så trivialt som en vanlig förkylning. Man måste ju få tycka lite synd om sig själv ibland också...
Jag som aldrig brukar vara sjuk överhuvudtaget åkte dit ordentligt den här gången. Åtminstone kändes det så...
Jobbade i söndags natt och mådde toppen, inte minsta symptom överhuvudtaget, och inte en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk. Flera på jobbet har varit förkylda och mer eller mindre dåliga en tid, men jag har ju klarat mig. Tills nu.
Vaknade första gången på måndag förmiddag och mådde fortfarande bra. Sedan sov jag en stund till på kvällen innan jobbet, och när jag vaknade den gången undrade jag om jag blivit påkörd av tåget under sovstunden.
Det där med att vakna upp med en plötslig dunderförkylning är ingen höjdare.
Jobbade ändå måndag och tisdag natt, med viss hjälp av ipren, nässpray och X antal servetter. Kände mig lite som han på den där reklamen, som sitter instängd i ett glasrum och slänger sina näsdukar, och efter en stund har han använda näsdukar i hela rummet, ända upp till midjan...
På onsdagen däremot fick jag inse mina begränsningar. 39 graders feber på förmiddagen gjorde att jag fick ringa och sjukanmäla mig. Och nog är man sjuk när det känns som att bestiga ett högt berg bara att gå ner till ICA och köpa kattmat. För tyvärr struntar Phoenix i att jag har feber. Han vill ha mat ändå. Bortskämda katt... ;)
Idag känns livet lite ljusare. Hade lite feber när jag vaknade, men tror den har gått över nu. Är hes, och har lite ont i halsen, men näsan har varit ganska snäll.
Får väl ändå vara tacksam att det var nu jag blev sjuk, och inte när vi ska till Milano...
Jag som aldrig brukar vara sjuk överhuvudtaget åkte dit ordentligt den här gången. Åtminstone kändes det så...
Jobbade i söndags natt och mådde toppen, inte minsta symptom överhuvudtaget, och inte en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk. Flera på jobbet har varit förkylda och mer eller mindre dåliga en tid, men jag har ju klarat mig. Tills nu.
Vaknade första gången på måndag förmiddag och mådde fortfarande bra. Sedan sov jag en stund till på kvällen innan jobbet, och när jag vaknade den gången undrade jag om jag blivit påkörd av tåget under sovstunden.
Det där med att vakna upp med en plötslig dunderförkylning är ingen höjdare.
Jobbade ändå måndag och tisdag natt, med viss hjälp av ipren, nässpray och X antal servetter. Kände mig lite som han på den där reklamen, som sitter instängd i ett glasrum och slänger sina näsdukar, och efter en stund har han använda näsdukar i hela rummet, ända upp till midjan...
På onsdagen däremot fick jag inse mina begränsningar. 39 graders feber på förmiddagen gjorde att jag fick ringa och sjukanmäla mig. Och nog är man sjuk när det känns som att bestiga ett högt berg bara att gå ner till ICA och köpa kattmat. För tyvärr struntar Phoenix i att jag har feber. Han vill ha mat ändå. Bortskämda katt... ;)
Idag känns livet lite ljusare. Hade lite feber när jag vaknade, men tror den har gått över nu. Är hes, och har lite ont i halsen, men näsan har varit ganska snäll.
Får väl ändå vara tacksam att det var nu jag blev sjuk, och inte när vi ska till Milano...
Korkade tanter och smarta barn
Man upphör aldrig att förvånas över folks dumhet.
Idag kom en dam in på jobbet och ville parkera. Hon undrade hur hon skulle komma in innanför grindarna. Jag visade henne bilden över stolpen med knappsatsen och förklarade att hon skulle trycka på pilen.
Ser hur hon åker neråt mot grinden, men det ringer aldrig. Jag tittar i kameran för att se vart hon tog vägen. Hon står med bilen precis bredvid stolpen, men henne ser jag inte till. Efter en stund kommer hon gående in i bild från grindens håll, och sätter sig i bilen.
Hoppas att hon inte tryckte på nödstoppet, tänkte jag, men så dum kan hon väl inte vara!
Jag hade fel.
Hon kom in i butiken och sa att hon inte såg någon pil där nere. Hon hade minsann tittat på hela grinden! Jag visade henne bilden igen och sa att precis till vänster om hennes bildörr fanns en stolpe. En stor betongklump och i den en stolpe, där knappsatsen finns. Hon åkte ner igen och denna gång hittade hon stolpen. Hon ringde på och jag öppnade. Men grinden gick inte upp.
Jag ropade i microfonen och frågade om hon hade tryckt på nödstoppet.
- Ja, förut gjorde jag det, men inte nu! Fick jag till svar.
Satte på mig jackan och muttrade lite medan jag sprang ner på parkeringen för att dra ut nödstoppet. Hur dum kan man vara? Hur kan en vuxen människa rimligen tro att en STOR RÖD knapp som det tydligt står "NÖDSTOPP" på, kan vara en öppningsknapp eller ringklocka för att öppna grinden? Och varför trycker man på en rund knapp efter att precis fått en instruktion att trycka på en knapp som ser ut som en pil? Undrar just om hon trycker på de röda larmknapparna på offentliga toaletter när hon inte ser lysknappen också?
Så. Slutgnällt för idag. Finns ju faktiskt roligare saker att skriva om!
Som att jag idag fikade med Sundell och hennes lilla Emil. Första gången jag träffade honom idag. En glad liten rackare!
Eller som att jag igår var barnvakt åt Eve. Vägen hem från dagis tog märkligt nog mycket längre tid än den gjorde för mig att gå dit... Det fanns nämnligen en massa roliga lekar att leka i snön!
Väl hemma hann vi både pussla, spela spel och titta på Nalle Puh. Dessutom lagade Eve mat till oss i sin lilla kastrull, som hela tiden behövdes fyllas på med mer vatten från den osynliga kranen på soffans armstöd. Maten var hela tiden "inte färdig än".
Det är kul att se hur snabbt hon tar åt sig av saker. När vi började gå hem kom flera barn cyklandes hem från skolan i racerfart. Jag höll Eve åt sidan och sa "Nu måste vi akta oss så de kommer förbi". Det var något hon lyssnade mer till än jag räknat med. När vi gått halva vägen stod hon och kramade snö i en driva en bit upp i en snövall. På vägen kom en äldre man cyklande. Jag funderade på om jag skulle säga nått, men hon stod ju så långt ifrån vägen att jag inte tyckte jag behövde det. Men när mannen kom närmre ropade hon till mig: "Akta! Måste Akta!" Tur att hon håller ordning på mig!
Samma sak var det när vi skulle gå över stora vägen. Jag stannade och tittade åt båda hållen. "Ingen bil där, ingen bil där, då går vi!" Sa jag och tog henne i handen. När vi kommit över vägen och var hemma på hennes gata gick hon ända till infarten till huset och tittade åt sidorna och sa upprepade gånger "ingen bil, ingen bil".
Mosters duktiga tjej!
Hon kommer minsann aldrig trycka på några Nödstoppsknappar...!
Idag kom en dam in på jobbet och ville parkera. Hon undrade hur hon skulle komma in innanför grindarna. Jag visade henne bilden över stolpen med knappsatsen och förklarade att hon skulle trycka på pilen.
Ser hur hon åker neråt mot grinden, men det ringer aldrig. Jag tittar i kameran för att se vart hon tog vägen. Hon står med bilen precis bredvid stolpen, men henne ser jag inte till. Efter en stund kommer hon gående in i bild från grindens håll, och sätter sig i bilen.
Hoppas att hon inte tryckte på nödstoppet, tänkte jag, men så dum kan hon väl inte vara!
Jag hade fel.
Hon kom in i butiken och sa att hon inte såg någon pil där nere. Hon hade minsann tittat på hela grinden! Jag visade henne bilden igen och sa att precis till vänster om hennes bildörr fanns en stolpe. En stor betongklump och i den en stolpe, där knappsatsen finns. Hon åkte ner igen och denna gång hittade hon stolpen. Hon ringde på och jag öppnade. Men grinden gick inte upp.
Jag ropade i microfonen och frågade om hon hade tryckt på nödstoppet.
- Ja, förut gjorde jag det, men inte nu! Fick jag till svar.
Satte på mig jackan och muttrade lite medan jag sprang ner på parkeringen för att dra ut nödstoppet. Hur dum kan man vara? Hur kan en vuxen människa rimligen tro att en STOR RÖD knapp som det tydligt står "NÖDSTOPP" på, kan vara en öppningsknapp eller ringklocka för att öppna grinden? Och varför trycker man på en rund knapp efter att precis fått en instruktion att trycka på en knapp som ser ut som en pil? Undrar just om hon trycker på de röda larmknapparna på offentliga toaletter när hon inte ser lysknappen också?
Så. Slutgnällt för idag. Finns ju faktiskt roligare saker att skriva om!
Som att jag idag fikade med Sundell och hennes lilla Emil. Första gången jag träffade honom idag. En glad liten rackare!
Eller som att jag igår var barnvakt åt Eve. Vägen hem från dagis tog märkligt nog mycket längre tid än den gjorde för mig att gå dit... Det fanns nämnligen en massa roliga lekar att leka i snön!
Väl hemma hann vi både pussla, spela spel och titta på Nalle Puh. Dessutom lagade Eve mat till oss i sin lilla kastrull, som hela tiden behövdes fyllas på med mer vatten från den osynliga kranen på soffans armstöd. Maten var hela tiden "inte färdig än".
Det är kul att se hur snabbt hon tar åt sig av saker. När vi började gå hem kom flera barn cyklandes hem från skolan i racerfart. Jag höll Eve åt sidan och sa "Nu måste vi akta oss så de kommer förbi". Det var något hon lyssnade mer till än jag räknat med. När vi gått halva vägen stod hon och kramade snö i en driva en bit upp i en snövall. På vägen kom en äldre man cyklande. Jag funderade på om jag skulle säga nått, men hon stod ju så långt ifrån vägen att jag inte tyckte jag behövde det. Men när mannen kom närmre ropade hon till mig: "Akta! Måste Akta!" Tur att hon håller ordning på mig!
Samma sak var det när vi skulle gå över stora vägen. Jag stannade och tittade åt båda hållen. "Ingen bil där, ingen bil där, då går vi!" Sa jag och tog henne i handen. När vi kommit över vägen och var hemma på hennes gata gick hon ända till infarten till huset och tittade åt sidorna och sa upprepade gånger "ingen bil, ingen bil".
Mosters duktiga tjej!
Hon kommer minsann aldrig trycka på några Nödstoppsknappar...!
En lugn helg
Det blev en helg i lugnets tecken. Jobbade sent på fredagen och avslutade kvällen med ett avslappnande, varmt bad och en dålig film.
Lördagen blev också oväntat lugn. Tanken var att jag och Anna skulle gå ut, men efter lite övervägande kom jag fram till att jag inte orkade. Tursamt nog hade hon och Putte drabbats av s.k. paltkoma, så jag behövde inte känna mig som the bad guy. Tur!
I söndags var jag hemma hos mor och blev bortskämd med hemlagat. Ja, inte för att jag inte lagar mat hemma hos mig, men det är trots allt lite skillnad på söndagsstek och snabbmakaroner...
Hos min mor var också min syster och systerdotter. Eve har kommit in i en "inte"-perod. Allting var "inte". Hon skulle inte gå upp, och hon skulle inte gå ner, hon skulle inte hjälpa mormor med såsen och hon skulle inte ha gelé. Som tur var har hon inte förstått det där med bakvänd psykologi än. Så när vi skulle gå ner och hon sa "inte ner", behövde vi bara säga att vi skulle stanna kvar uppe, så var det plötsligt "inte uppe" som gällde, och hon gick med ner.
Syrran frågade henne om moster skulle gå med och tvätta händerna, men det skulle jag inte.
- Ska mamma göra det då?
- Nej, inte mamma!
- Nähe, vem ska gå med dig då?
- Moster!
Så summa summarum så var alla "inte" egentligen fullt möjliga, bara hon fick bestämma det själv...
Senare på söndagen åkte jag hem till Elin för att hälsa på henne och nytillskottet. Vad söt han var, lilla Casper!
Och snäll var han också... Visst skrek han en stund då och då, men mitt i ett skrik kunde han plötsligt somna...
Den som ändå somnade så fort!
Fast det är klart... Spanska liga-matcher, som grabbarna tittade på, kan ju få vem som helst att somna snabbt... ;-)
♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦ ♦♦♦♦♦
Lördagen blev också oväntat lugn. Tanken var att jag och Anna skulle gå ut, men efter lite övervägande kom jag fram till att jag inte orkade. Tursamt nog hade hon och Putte drabbats av s.k. paltkoma, så jag behövde inte känna mig som the bad guy. Tur!
I söndags var jag hemma hos mor och blev bortskämd med hemlagat. Ja, inte för att jag inte lagar mat hemma hos mig, men det är trots allt lite skillnad på söndagsstek och snabbmakaroner...
Hos min mor var också min syster och systerdotter. Eve har kommit in i en "inte"-perod. Allting var "inte". Hon skulle inte gå upp, och hon skulle inte gå ner, hon skulle inte hjälpa mormor med såsen och hon skulle inte ha gelé. Som tur var har hon inte förstått det där med bakvänd psykologi än. Så när vi skulle gå ner och hon sa "inte ner", behövde vi bara säga att vi skulle stanna kvar uppe, så var det plötsligt "inte uppe" som gällde, och hon gick med ner.
Syrran frågade henne om moster skulle gå med och tvätta händerna, men det skulle jag inte.
- Ska mamma göra det då?
- Nej, inte mamma!
- Nähe, vem ska gå med dig då?
- Moster!
Så summa summarum så var alla "inte" egentligen fullt möjliga, bara hon fick bestämma det själv...
Senare på söndagen åkte jag hem till Elin för att hälsa på henne och nytillskottet. Vad söt han var, lilla Casper!
Och snäll var han också... Visst skrek han en stund då och då, men mitt i ett skrik kunde han plötsligt somna...
Den som ändå somnade så fort!
Fast det är klart... Spanska liga-matcher, som grabbarna tittade på, kan ju få vem som helst att somna snabbt... ;-)
♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦♦ ♦♦♦ ♦♦♦♦♦
Vem ska man tro på?
Aftonbladet: "Extremkylan varar till Mars!"
Expressen: "Superkylan stannar till April"
Säger som Dileva: Vem ska man tro på?
Eller är det kanske så att man får välja? Köper man AB blir det vår i mars, och köper man Exp kommer den först i April? Var finns isåfall tidningen som skriver "Värmebölja i februari!"? Den hade jag tagit! Så trött på den eviga kylan nu...
Expressen: "Superkylan stannar till April"
Säger som Dileva: Vem ska man tro på?
Eller är det kanske så att man får välja? Köper man AB blir det vår i mars, och köper man Exp kommer den först i April? Var finns isåfall tidningen som skriver "Värmebölja i februari!"? Den hade jag tagit! Så trött på den eviga kylan nu...
Tack!
Lämnar här ett stort TACK till de vänliga männen som stannade och hjälpte mig idag. Tackade iof. på plats också, men kan inte tacka nog!
På väg hem från jobbet ikväll fick jag sladd på bilen. Måste säga att det är riktigt otäckt när man inser att man plötsligt har noll kontroll över vart bilen är påväg. Bilen sladdade iväg och när jag försökte räta upp den fick jag än mer sladd och bilen for runt (så den hamnade mot körriktningen) och ut i snövallen, halvvägs ner i diket.
Klättrade ur bilen på passagerarsidan och insåg att jag inte hade någon mobil med mig. Typiskt!
Såg en lastbil komma längre bort, så jag började vifta och vinka och satte på varningsblinkersen i bilen. Han åkte förbi mig och stannade en bit fram. Han var så vänlig och lånade ut sin telefon till mig så jag kunde ringa efter bärgningsbilen. Tack!
Bärgaren åkte direkt från Örebro när jag ringde, så chauffören kunde åka vidare mot sitt mål. Strax efter att han åkt stannade en bilist och frågade hur det var med mig. Jag sa att det hade gått bra och att bärgaren var på väg, men tackade för omtanken. Han frågade om jag ville att han skulle stanna tills bärgaren kom. Jag avböjde.
Inte långt efter det kom en taxi, som också stannade. Han kom ut och frågade om jag ville ha hjälp, och jag svarade att bärgaren var på väg. Han frågade om han skulle försöka få loss mig, så vi provade att gräva bort en del snö med hans skyffel och sen försökte han dra upp mig med bogserlinan. Det gick inte. Han fick spinn och jag blev rädd att han också skulle fara av vägen. Men det gjorde han inte. Vi fick dock kroka av linan igen.
Fick sitta och värma mig i taxin tills bärgaren kom. Han tyckte inte att jag skulle stå där själv sent på kvällen. Vilken schysst taxikille! Först försökte han hjälpa mig loss och sen stannade han tills bärgaren kom!
Tänkte på det... Folk säger att människor är dåliga på att stanna när det hänt nått. Isåfall är jag undantaget som bekräftar regeln, för ALLA stannade. Ja, det var ju bara 3, men såhärdags är det ju inte så mycket trafik... Och trots att ingen hade behövt stanna efter lastbilschauffören jag lånade telefonen av, så kändes det väldigt bra att de stannade för att höra hur det var med mig. Och för att hjälpa till, även om det inte behövdes.
Hur gick det då? Jo, Bärgarn kom och drog upp mig och vände på bilen och sen kunde jag köra hem igen. Inte en skråma på bilen, och inte på mig heller, för den delen.
Tusen tack till de snälla männen som stannade, än är inte ridderligheten död ;)
På väg hem från jobbet ikväll fick jag sladd på bilen. Måste säga att det är riktigt otäckt när man inser att man plötsligt har noll kontroll över vart bilen är påväg. Bilen sladdade iväg och när jag försökte räta upp den fick jag än mer sladd och bilen for runt (så den hamnade mot körriktningen) och ut i snövallen, halvvägs ner i diket.
Klättrade ur bilen på passagerarsidan och insåg att jag inte hade någon mobil med mig. Typiskt!
Såg en lastbil komma längre bort, så jag började vifta och vinka och satte på varningsblinkersen i bilen. Han åkte förbi mig och stannade en bit fram. Han var så vänlig och lånade ut sin telefon till mig så jag kunde ringa efter bärgningsbilen. Tack!
Bärgaren åkte direkt från Örebro när jag ringde, så chauffören kunde åka vidare mot sitt mål. Strax efter att han åkt stannade en bilist och frågade hur det var med mig. Jag sa att det hade gått bra och att bärgaren var på väg, men tackade för omtanken. Han frågade om jag ville att han skulle stanna tills bärgaren kom. Jag avböjde.
Inte långt efter det kom en taxi, som också stannade. Han kom ut och frågade om jag ville ha hjälp, och jag svarade att bärgaren var på väg. Han frågade om han skulle försöka få loss mig, så vi provade att gräva bort en del snö med hans skyffel och sen försökte han dra upp mig med bogserlinan. Det gick inte. Han fick spinn och jag blev rädd att han också skulle fara av vägen. Men det gjorde han inte. Vi fick dock kroka av linan igen.
Fick sitta och värma mig i taxin tills bärgaren kom. Han tyckte inte att jag skulle stå där själv sent på kvällen. Vilken schysst taxikille! Först försökte han hjälpa mig loss och sen stannade han tills bärgaren kom!
Tänkte på det... Folk säger att människor är dåliga på att stanna när det hänt nått. Isåfall är jag undantaget som bekräftar regeln, för ALLA stannade. Ja, det var ju bara 3, men såhärdags är det ju inte så mycket trafik... Och trots att ingen hade behövt stanna efter lastbilschauffören jag lånade telefonen av, så kändes det väldigt bra att de stannade för att höra hur det var med mig. Och för att hjälpa till, även om det inte behövdes.
Hur gick det då? Jo, Bärgarn kom och drog upp mig och vände på bilen och sen kunde jag köra hem igen. Inte en skråma på bilen, och inte på mig heller, för den delen.
Tusen tack till de snälla männen som stannade, än är inte ridderligheten död ;)
Nyår i Halmstad
De senaste 4 nyårsaftnarna har jag jobbat, men i år var jag faktiskt ledig! Så att invigningen av det nya året skulle få bli något spektakulärt stod tidigt klart. Frågan var bara vad?
Fick en inbjudan till en Nyårsfest nere i Halmstad. Saken var klar!
I fredags morse satte jag mig på ett tåg söderut. Och det var i tid! Hade en timmes väntetid i Göteborg som jag spenderade över en kopp kaffe med en kompis innan det var dags att hoppa på nästa tåg. Och hör och häpna; Det var också i tid!
Väl framme i Halmstad mötte jag Anna & Leo på tågstation. Vi åkte sedan hem till Leo för att äta lite middag innan vi skulle gå över på fest. När vi kom hem (till Leo) hade Stefan redan börjat med maten. På sitt eget vis. Har aldrig tidigare sett någon hacka lök iförd gasmask. Men nu har jag. ^^
Efter maten gjorde vi oss i ordning inför kvällens fest. Även detta var ganska komiskt, då Anna glömt måla sina naglar tidigare under dagen. Anledningen till att det var kul? Tänk er en person sittandes med spretande fingrar, väntandes på att naglarna ska torka, samtidigt som en annan person fixar hennes hår, en annan sätter på hennes smycken och en tredje hjälper henne på med ytterkläderna... Ja, det såg faktiskt ganska roligt ut.
Hemma hos Thomas var det fest. Hade en riktigt rolig kväll! Blev en hel del goda drinkar, shots, lekar, trevligt folk och glada skratt.
Vid 12-slaget gick vi alla ut och tittade på fyrverkerier och drack champagne (ok då, mousserande vin...)
Men några av oss började snart att frysa och smög i förväg tillbaka mot lägenheten. Tyvärr för oss är det inte alltid så lätt att komma ihåg vilken trappuppgång man kom ifrån, så vi gick in i den vi trodde det var, och upp till högsta våningen, som vi visste att det var. Tina stannade vid dörren och frågade
- Är det verkligen här vi ska in?
- Jahadå! Sa vi andra självsäkert.
Tina öppnade dörren och gick in, vi andra två precis efter. Tina stannade precis innanför dörren och stirrade på skohyllan som om något var konstigt.
- Hej hej... sa någon, och vi svarade hej tillbaka.
I samma stund som vi sa det, insåg vi att det inte alls var några vi kände som sa hej. Vi tittade in i vardagsrummet och såg några stycken som såg väldigt förvånade ut. Och Tina hade sett att det var fel skor i hallen. Vi hade gått in i fel lägenhet! Shit vad pinsamt!
Nåja, de andra hade ju iallafall ganska kul åt vår story när vi kom tillbaka till rätt ställe.
Dagen efter åkte vi pulka. Eller egentligen åkte vi faktiskt inte så mycket pulka. Precis när vi kom dit skulle de pista backen, så de av oss som åkte hann väl åka 2-3 gånger var... Men vi hann istället stödja Leos kompis verksamhet genom att gå dit och sätta oss och fika och dricka varm choklad. Det var inte så tokigt!
Lördagskvällen spenderades hemma hos Donald på Tacos och Filmkväll. Riktigt trevligt, även om det blir väldigt varmt och syrefattigt med så många människor i en inte så stor lägenhet.
Söndagen blev en slappardag. Vi gick upp ganska tidigt (iaf. med tanke på hur länge vi var uppe kvällen innan) och åkte till Leos kompis verksamhet igen, denna gång för att äta frukostbuffé! Lyxigt!
Resten av dagen spelade vi kort hemma hos Rickard innan mitt tåg skulle gå hemmåt igen. Även denna gång var det i tid!
Tråkigt varje gång man måste lämna Halmstad, har alltid så kul där, men samtidigt är det ju ganska skönt att komma hem igen också. Har ju fått kramas med både Leos och Donalds katter, och Rickards hund, men det är ändå nått särskilt med att få krama sin egen guldklimp...
Till er alla som läser, God Fortsättning på det nya året!
Fick en inbjudan till en Nyårsfest nere i Halmstad. Saken var klar!
I fredags morse satte jag mig på ett tåg söderut. Och det var i tid! Hade en timmes väntetid i Göteborg som jag spenderade över en kopp kaffe med en kompis innan det var dags att hoppa på nästa tåg. Och hör och häpna; Det var också i tid!
Väl framme i Halmstad mötte jag Anna & Leo på tågstation. Vi åkte sedan hem till Leo för att äta lite middag innan vi skulle gå över på fest. När vi kom hem (till Leo) hade Stefan redan börjat med maten. På sitt eget vis. Har aldrig tidigare sett någon hacka lök iförd gasmask. Men nu har jag. ^^
Efter maten gjorde vi oss i ordning inför kvällens fest. Även detta var ganska komiskt, då Anna glömt måla sina naglar tidigare under dagen. Anledningen till att det var kul? Tänk er en person sittandes med spretande fingrar, väntandes på att naglarna ska torka, samtidigt som en annan person fixar hennes hår, en annan sätter på hennes smycken och en tredje hjälper henne på med ytterkläderna... Ja, det såg faktiskt ganska roligt ut.
Hemma hos Thomas var det fest. Hade en riktigt rolig kväll! Blev en hel del goda drinkar, shots, lekar, trevligt folk och glada skratt.
Vid 12-slaget gick vi alla ut och tittade på fyrverkerier och drack champagne (ok då, mousserande vin...)
Men några av oss började snart att frysa och smög i förväg tillbaka mot lägenheten. Tyvärr för oss är det inte alltid så lätt att komma ihåg vilken trappuppgång man kom ifrån, så vi gick in i den vi trodde det var, och upp till högsta våningen, som vi visste att det var. Tina stannade vid dörren och frågade
- Är det verkligen här vi ska in?
- Jahadå! Sa vi andra självsäkert.
Tina öppnade dörren och gick in, vi andra två precis efter. Tina stannade precis innanför dörren och stirrade på skohyllan som om något var konstigt.
- Hej hej... sa någon, och vi svarade hej tillbaka.
I samma stund som vi sa det, insåg vi att det inte alls var några vi kände som sa hej. Vi tittade in i vardagsrummet och såg några stycken som såg väldigt förvånade ut. Och Tina hade sett att det var fel skor i hallen. Vi hade gått in i fel lägenhet! Shit vad pinsamt!
Nåja, de andra hade ju iallafall ganska kul åt vår story när vi kom tillbaka till rätt ställe.
Dagen efter åkte vi pulka. Eller egentligen åkte vi faktiskt inte så mycket pulka. Precis när vi kom dit skulle de pista backen, så de av oss som åkte hann väl åka 2-3 gånger var... Men vi hann istället stödja Leos kompis verksamhet genom att gå dit och sätta oss och fika och dricka varm choklad. Det var inte så tokigt!
Lördagskvällen spenderades hemma hos Donald på Tacos och Filmkväll. Riktigt trevligt, även om det blir väldigt varmt och syrefattigt med så många människor i en inte så stor lägenhet.
Söndagen blev en slappardag. Vi gick upp ganska tidigt (iaf. med tanke på hur länge vi var uppe kvällen innan) och åkte till Leos kompis verksamhet igen, denna gång för att äta frukostbuffé! Lyxigt!
Resten av dagen spelade vi kort hemma hos Rickard innan mitt tåg skulle gå hemmåt igen. Även denna gång var det i tid!
Tråkigt varje gång man måste lämna Halmstad, har alltid så kul där, men samtidigt är det ju ganska skönt att komma hem igen också. Har ju fått kramas med både Leos och Donalds katter, och Rickards hund, men det är ändå nått särskilt med att få krama sin egen guldklimp...
Till er alla som läser, God Fortsättning på det nya året!
Lycka!
Idag fick jag ett usb-minne av min mor med en massa bilder som jag haft på hennes dator, som jag nästan hade glömt! Underbart! Vilken skattkista! Massa härliga och roliga bilder från både högstadie och gymnasie-tiden. Sitter och småler för mig själv. Det här är lycka! Små ögonblick fångade på bild...
Det var nya bilder som mamma tagit också. Från julafton, bl.a. Och Lucialoppet. Och Birka. Lite makabert med ett slaktat vildsvin, men alla tar ju kort på vad de själva känner för ;)
Kanske ska förtydliga det där med Birka. Det är inte båten Birka, utan vikingastaden.
Sen måste jag hänga ut min mor lite också. Tycker det är väldigt roligt att hon döpt alla bilder från Birkaresan (som alltså föreställer mig, min far och olika vikingagrejer samt natur) till: "Katter". Bilderna heter nämligen Katter003, Katter004, Katter005 osv. Misstänker att hon lagt in bilder på katterna i någon annan fil och sedan har datorn fortsatt döpa alla bilder till samma med stigande nummer, men ändå. När man bara ser denna mapp är det väldigt roligt.
Några bilder från skattkammaren;
Och så självklart; Vildsvinet "Katter 0014" ;)
Det var nya bilder som mamma tagit också. Från julafton, bl.a. Och Lucialoppet. Och Birka. Lite makabert med ett slaktat vildsvin, men alla tar ju kort på vad de själva känner för ;)
Kanske ska förtydliga det där med Birka. Det är inte båten Birka, utan vikingastaden.
Sen måste jag hänga ut min mor lite också. Tycker det är väldigt roligt att hon döpt alla bilder från Birkaresan (som alltså föreställer mig, min far och olika vikingagrejer samt natur) till: "Katter". Bilderna heter nämligen Katter003, Katter004, Katter005 osv. Misstänker att hon lagt in bilder på katterna i någon annan fil och sedan har datorn fortsatt döpa alla bilder till samma med stigande nummer, men ändå. När man bara ser denna mapp är det väldigt roligt.
Några bilder från skattkammaren;
Och så självklart; Vildsvinet "Katter 0014" ;)
Bara så ni vet...
Så gör det onödigt ont att klämma fingrarna i bildörren...
