Channah

Idag har jag varit i huvudstaden. El Stockholmo. Det första som slår mig när jag kommer till Stockholm är hur otroligt mycket folk det finns där! Varenda gång jag är i Stockholm blir jag lika förvånad/faschinerad över hur det kan komma sig att en stad med 1 miljon invånare (+ ett antal turister) kan verka så knökfull av folk. Jag menar, Rom, som är en 6 miljonstad, känns som att traska runt i en småstad i jämförelse... visst finns det folk, men inte alls detta lämmeltåg som går på drottninggatan i Stockholm! Samma gäller Prag, Amsterdam, Berlin... You name it....Stora städer, alla större än Stockholm, MEN inte alls den där känslan av att det är galet mycket folk på en och samma plats samtidigt som man får när man kommer till Stockholm...

Jag hade bestämt att jag skulle gå på Skansen, och sagt och gjort så hoppade jag på bussen. Det var jag inte ensam om. Det var riktigt trångt, och de flesta av oss fick stå och hålla oss i närmsta fasta föremål för att hålla balansen. På bussen hände två lite lustiga händelser. Eller ja, den första var inte så lustig. Inte alls faktiskt.

Framför mig stod en kille, mörkhårig, kanske i 30-årsåldern. När bussen hade börjat rulla från första hållplatsen skulle han plötsligt börja krångla och ställa sig bakom mig istället... Av vilken anledning vet jag inte, han stod mittemellan två dörrar så det blev knappast närmre en utgång. Han ställde sig VÄLDIGT tätt bakom mig, men det var ju mycket folk så vad ska man göra. Sen tryckte han sig mot mig, och det var väldigt obehagligt. Nog för att det var mycket folk, Men SÅ trångt var det faktiskt inte att man behövde stå emot nån annan. Jag tog ett steg frammåt för att slippa ha den där karln mot mig, men han flyttade ju efter! Kände nått mot min bak, har ingen aning om vad, men jag hoppas verkligen att det var en väska eller påse som oavsiktligt råkade nudda där... Hur som helst är jag för mesig för att vända mig om och vråla "Vad fan håller du på med?" Även om det var lockande... men det K-A-N ju vara så att det var oavsiktligt. Det var ju trots allt trångt....! Hur som helst så hoppade han ganska snart av bussen och det var skönt!

Det blev några säten lediga och jag satte mig bredvid en liten dam. (Det är här den andra lustiga händelsen kommer in i bilden.) Damen hette Eva. Och hon var väldigt pratglad. Visserligen var det jag som började prata, eftersom jag frågade henne om hon visste vid vilken hållplats jag skulle gå av vid. Det visste hon. Det var nämnligen samma som hon skulle gå av på. Sedan fick jag veta att hon hade månadskort på skansen. Att hon hade fått klappa björnungarna en gång när en skötare höll i dem, och att pälsen inte var så mjuk som den såg ut. Jag fick också veta att Skansen minsann hade dyrare priser på midsommar, så de med månadskort behövde stå i kö den dagen, vilket hon skulle tala allvar med dem om. Hon talade också om att hon sett Christer Sjögren på skansen en gång. Och att hon skulle se honom igen i sommar, men hennes pojkvän (ja, hon sa faktiskt "pojkvän"... är nog första gången jag hör en 60+ dam säga "min pojkvän") ville inte följa med, så hon hade fått fråga en väninna. Och ikväll skulle hon på teater. Hon ville bjuda med en väninna, men den vänninan svarade inte i telefon, så nu skulle hon kanske få bjuda samma väninna som hon tog med på Christer Sjögren. Det var för övrigt hennes andra reserv... Efter "pojkvännen" och den andra väninnan... 
Det är inte klokt hur mycket man kan få veta om en annan människa på 10 min! ;)

Det blev en härlig dag på skansen! Solen sken och alla var glada och trevliga! De flesta djur ville dock inte visa sig. Det var nog skönare att ligga och slappa i skuggan eller i burarna... Men några fick jag se, och det var roligt! Björnungarna var fantastiskt söta!

Sen blev det gamla stan... Fick syn på en skylt där det stod "Gyldene Freden", och var tvungen att fotografera den!
Det lär inte ha varit nån som missade att jag var turist... Ryggsäck på ryggen och kameran i hand...
Men Gyldene freden är ju känt! Får mig att tänka på Cornelis Vreeswijk...

Jag fotade också en affisch. Och nej, det var inte för att folk skulle tro att jag var sinnessjuk eller trodde att det var en sevärdhet... utan för att den var väldigt rolig. Det var reklam för en teaterpjäs. De hade listat anledningar till att gå och se pjäsen, och det var inte att den var bra. Anledningarna var:
* Fina lampor!
* Dagsaktuell publik!
* Mäktiga entrédörrar!
* Lagom hög scen!
* Söt ljudtekniker!
Och ärligt talat, är inte detta väldigt bra argument för att gå och se den här pjäsen?

Och på tal om kändisar! Vem såg jag på medborgarplatsen, om inte George Scott??

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg. och längre blir det, för här kommer några bilder jag tog också:


                                          
                                           Björnkram!

                                          
                                           Jag hade också kunnat tänka mig ett bad...!

Finns mer bilder på min facebook om nån skulle vara intresserad ;)